Hon såg intet, tänkte intet, kände blott ensamheten stor och förtrollande omkring sig, visste blott, att de tvänne lågorna brunno i tystnad, sjönko sakta i tystnad, buro en rymd af tyst lycka.
När Menahem stod i dörren, blef hon ej förvånad, rörde ej en min, vände blott sitt hufvud mot honom i glans och ro.
Han var upprörd som vanligt, våldsam i skuggornas lek öfver blickar och anletsdrag. Han betraktade henne knappt och ville skynda förbi, så stannade han helt nära.
»Du Rahel», sade han. »I morgon är det passah.»
Hon svarade ej, vände sig åter mot sina lågor och var fylld af lugn och lycklig, att han såg henne så.
»Om några dagar är det deras påsk däruppe. Nu vill jag tala vid rabbinen, Rahel. Chiskija, som var i tur att vara med däruppe i deras kyrka, han nekar nu. Det är jag som talt vid honom.»
Det var skadeglädje i hans röst, men Rahel gitte ej att märka det, stod orörlig, fången som förr och hörde hans ord blott på afstånd, utom sin rymd.
Då gick han fram till henne och skrattade tungt.
»Det är allt hvad jag förmått! Det är också grunden till allt.»
»Men tror du, Rahel, det var hans stolthet, jag kunde väcka? Det fanns ingen. Hans rädsla väckte jag, jag ljög för honom. De ämnade bränna honom sedan, sade jag. Då ville han icke. Och var icke just elden det enda som kunnat två honom ren från en sådan skymf?»