Han skrattade igen; hans ögon glödde i blått mörker.
»Min grund är ändå lagd. Nu är det bara att bygga. Vacker byggnad bör det bli, Rahel, präktigt timmer är det!» — Han gick fram och åter, vände som ett fångadt djur, mumlade och tänkte högt:
»Det finns blott en själ här, och den är blind. Ussias är den. Du känner Ussia? Han är död, han är lat och slö och ond, han är utsliten af lifvet, utbränd. Det är falaska, som gör honom kall.
»Men det finns en brännande punkt hos honom, den glimmar ännu, den lyser och kan tända. Ussia kan hata. Hvad kan ni andra? Böja ryggen och le ödmjukt.
»Och vet du hvem han hatar?
»Dem däruppe, allt intill de ofödda — han skrattar, när någon är död där, och deras klockor tjuta likt tuktade hundar. Er här nere, — han gitter ej ens se åt er nöd, mig, — han skulle vilja trampa ut mig som en brand. Men mest och tyngst och djupast hatar han Messias.
»Och vet du hvarför han hatar honom?
»Därför att vi ha vaggats till ro med det namnet, och inga basuner ha väckt oss, därför att man har gråtit glädjetårar öfver det, haft det i famn i sin sorg. Därför, att man har spejat om kvällarna, när himlen var som rödast, och hoppats och skälft af hopp, och han har dock icke kommit. Och allt uslare och lägre ha vi trampats, och unga blickar ha blifvit gamla och tomma och skumma, och unga händer ha blifvit svaga och trefvande, och unga hjärtan ha blifvit uselt kött, och allt det där har skett så ofta, som skördar ha mognat!
»Nu må han komma, säger Ussia, nu må han komma, den småsinte, räknande, väntande gubben, nu må han komma och samla sitt folk!
»Och Ussia vill bara lefva för att kunna möta honom en gång, för att kunna säga: Hosianna, Davids son, rättvisans och segerns förste! Klappen med händerna godt folk och fröjdens Gudi med gladsam röst! Men stampen ej hårdt med fötterna, tagen Er i akt, väcken ej de döda upp ur mullen!