»Det menar Ussia, det tänker han ofta på, men blott mig har han räknat värdig att säga det till, eller kanske ej torts åt andra — åh, förfärlig är Ussia!»
Han såg på Rahel för att iakttaga hennes fasa, men hon stod tyst leende som förr. Intet hvad han sade, hann intill henne, hon hade luft af glädje kring sig.
Då gled hånet bort ur hans ansikte, hans röst piskade ej längre långsamt, den blef snabb och hög och liksom bars af ekot från en inre stämma.
»Ussia är blind, han förstår intet.»
»När det kommer, då är icke fråga om när eller hur länge, då har intet annat funnits. Då jämför ingen, då finns ej liknelse, då böjas alla knän, och händer, som vägt, knytas hop i bön. Man ser ej, man vet ej. Inför undret kan intet annat finnas — kan köld finnas jämte flammor?
»Men Ussias hat är stort. När han kommer, Messias, då skall han se på Ussias glimmande hat, men icke skaka sitt hufvud en gång. Och under hans blick skall den blinde Ussia bli seende, och i klarnande ljus skall han förstå, att det var icke hat, det var kärlek, och som rösters sång skall nuet lyfta hans tanke och svepa den in i jubel.
»Som rösters sång, Rahel — kan du höra, hur tystnaden håller andan och väntar, kan du ana, hur nära det är allt?»
Han kastade hufvudet bakåt. Kring hans glittrande tänder låg ett extatiskt, stelnadt löje.
Och för Rahels ögon var luften fylld af hvita vingslag, och som en snäcka fylls med vatten och sjunker, var hennes hörsel fylld af oändlig ro.
»Allt kan jag ana», sade hon, men visste knappt, att det var sin egen röst, hon hörde, visste knappt, att det var en röst. »Jag kan ana tystnadens stora lycka.