»Det är icke lifvet, det är bakom och ini, som slummerns visshet är i drömmen.
»Det är mer än stort och mer än lugn. Tid är där icke; långt, långt borta eka dess droppars fall.»
Menahem lyssnade spörjande, hängde vid hennes blick.
»Sällsamt talar du Rahel. Dina ord kyla som en sakta vind. Anar du också rätt?»
Så skakade han harmset sitt hufvud.
»Jag tog på allvar dina tomma kvinnodrömmar. Du anar ej segerns jubel, Rahel, färglöshet ser du, du har ingen purpur i din syn! Stark och förkrossande och upplyftande är den kommandes röst; svag är du. Jag har spillt mina ord, det var icke heller för dig, jag sade dem!»
Han gick vidare, men Rahel rycktes ej ur sitt lugn af hans ord. Blott långsamt kände hon sin lycka sjunka ned omkring sig och var trött. Hon drogs mot hans syner och stöttes tillbaka af hans förakt och grubblade sig in i hans värld och längtade och fruktade mot det, han skulle bringa.
Så kom den, morgondagen.
Sedan man varit till gudstjänst, samlades man att rådslå om Chiskijas affall, och hvem som skulle gå i hans ställe, och all den dunkla rörelse, som främlingen väckt. Man ville ej afhandla sin skymf där, i templet, man blygdes för sin Gud; som det var helg, skulle man också fira sin fest samman.
Så trängde man sig in hos rabbinen i rum och gångar och slog förhängen åt sidan, så att det skulle bli som en plats, och så att många skulle kunna höra och se. Och dit kommo de, gubbar och män och kvinnor, de stodo tätt på trösklar och trappor, och nere på gården och gränderna närmast var det skumt af folk som väntade.