Den kvällen hade man lagt af sina svarta kappor med skammärket på, man skulle ju också fira sin segers fest, man skulle vara fri och se och tala fritt. Det var brokigt af lapp vid lapp under ljusens flämtande, grönt och blått och saffransgult, men mest rödt, rödt som blef ljust likt flammor på hufvor och axlar, och rödt som grumlades i skuggan och tätnade till lefrad blod i hörnens mörker.
Icke mycket rödt på anletena dock, icke myckens glans där! Tunga och bleka och gula böjdes de, med ögonlocken halffällda af vana eller med spejande, skarpa blickar, som nästan smärtade likt stygn, där de möttes så nära. Man hade fört med sig påskalammen efter att ha tillredt dem hemma och strukit bloden på portarna där — nu glimmade de röda korsen på tomma hus bara, där lyktor ströko förbi.
Närmast borden stodo de äldsta lutade öfver faten redan, de skulle förrätta den heliga måltiden för menigheten, eftersom utrymmet hindrade, att alla togo del däri. De hade stafvar i händerna efter urgammalt bruk, så hade Moses befallt den gång, då mordängeln strök förbi stum i den svarta natten, och man hade befrielsens färd framför sig, men deras darrande, mörka fingrar knötos så svagt om dem, deras skrynkliga, trötta ansikten buro ej ett skimmer af hämndens glädje, rörelsen i deras kroppar föll likt en låga, som krymper. Endast Ussia stod rak och stelnad med de blinda blåa ögonen stirrande rätt ut.
De kunde ha börjat när som helst, men tycktes oförmögna att ens skaka på sig, de tänkte i famlande dunkel på rådslaget som skulle följa, de väntade på något; alla visste, att det var Menahem.
Men i hopen lupo nya rykten omkring. Nya förföljelser helt nära, ett luftdrag blott, och elden var inne i deras vrå! Hvart skulle man vända sig för att icke skrämmas af hot? Upp mot vårens stormdrifna, oroliga himmel, ned mot den frusna, svarta mullen, ty rundt omkring var död.
Och bortom allt detta, i norr, där man anade tyngre och trögare luft och fuktig köld, där var det än värre.
Bondhopar, förda af röfvare och dårar, som drogo mot det heliga landet med en gås eller en get till vägvisare, vältade fram på måfå, och tjutande i rå och grym extas, kastade de sig öfver städernas judar och klubbade dem till döds. Då stego där skrik mot Messias, rådlösa vilsna skrik, och där fanns intet hopp, och män stucko knifvar genom sin blottade hals, och kvinnor bundo tunga stenar under brösten och störtade sig i Rhen. Och de redan förfärliga ryktena blefvo än hemskare, skymtande fram, som de gjorde, ur rymder, dem fantasien fyllde med jättelika, oformliga skuggor. Det var knappt till att bära. Det hotade, det kom närmare, det hade visshetens tyngd i sina krossande ljud.
Då steg där en rörelse och ett sorl ur trappan och böljade in, Menahem var där, var strax midt ibland dem. Den svarta kappan hade han kvar på sig, och dess gula märke brände här i allas blickar, som om de aldrig sett det förr. De hviskade och hotade och pekade, några ropade det lågt till honom, men de flesta tego i oro, — hvad menade han med detta? Ussia lutade sig mot grannen, han hade förstått af sorlet.
»Har han märket på», frågade han gällt. Sedan vid bekräftelsen, kiknande af skratt: »Bra! Bra tänkt! Så skall det vara vid vår segers fest! Att icke jag gjorde det! Att icke jag kan se det! Säg mig, har han det som en stor gul klöf?»
Menahems stämma steg öfver bullret. Han var midt framme i rummet, vid bordet.