»Ni se på min dräkt, som om aldrig en jude gått på er gata!
»Ha Ni aldrig burit en kappa, godt folk? Ha Ni aldrig krupit in i den, när Ni bugat Er? Ha Ni inte kännt brännmärket på axlarna, ha inte edra hustrur fått gula liljor till gåfva på sin bröllopsdag, ha inte edra mödrar sett på gula liljor, då Ni lågo ofödda i lifvet, bära Ni inte alla svedan af gula liljor i ert innersta?
»Tro Ni, att icke vår Gud har sett dem förr, tro Ni, att han rymmer från bordet för trälmärket, som har ropat om er skam i hundrade år?
»Jag säger Er, folk, från Er har han vändt sig i leda och förakt, från trälens märke i ert hjärta på gator och torg, i handel och vandel, i låga tankar och krypande blickar.
»Nu, nu skulle det kunna flamma i hans syn som löftets lågor, om I lyftaden det högt med ett skri: se, här är det, här ha vi burit det, här kasta vi det och trampa vi det, här är vår skam slut, till din ära, Gud!»
Han lät kappan falla, allt som ropet vidgade bröstet, och axlarna drogos tillbaka, så trampade han på den, där den låg. Det fanns icke en af dem i rummet som sågo, som icke kände sig skakas af beundran och sorgsen längtan vid hans ord, men intet öga brann af hopp ännu.
Då lupo Menahems blickar snabba som eld omkring, han vägde i en blink stunden på våg, så kastade han djärft sin största tärning.
»Ni äro icke här för att fira passah-festen; det kunde hvar och en gjort för sig och krupit tyst i sömn på. Ni äro här för att välja en man åt dem däruppe, en man att skymfas i deras kyrka. Chiskija nekar, det veta Ni. Är det någon af Er som godvilligt träder i stället? Du Mar-Isaak, du Esra, du Petachja, du Chaanan, är det någon af Er som vill?»
De tryckte sig alla samman, krypande i skam, det var som om hvart ropadt namn tryckt ett hett järn i ägarens panna. Då fortsatte han långsamt och fast:
»Jag, Menahem, gör det, om Ni vilja. Jag tar på mig min kappa igen, jag böjer hufvudet och går uppför backen, jag vänder min kind till, jag slår icke igen, jag hör deras sång och ser deras gyckelspel och äter min egen röst och ser ej upp till Gud. Jag bränns af deras vidriga andedräkt och pressar läpparna hop, jag vänder kinden till och tar er skam.