»Om Ni vilja det, om Ni vilja, — säg ut!»
De störtade fram mot honom i en impuls, som om en lina sträckts rak bakom dem. Det kunde ej ske, det fick ej ske, då vore allting slut! De sträckte händerna ut mot honom.
Och Menahem lockade och snärjde med blicken, men rörde sig ej.
»Säg ut, om Ni det vilja!»
Det blef ett rosslande skri som med möda slet sig löst och liksom redlöst vacklade. »Nej, nej!»
Då skrattade Menahem vildt i glädje, hans läppar lyste röda som blod, hans ögon blixtrade, han rörde händerna, som om han besvor och band.
»Och Ni vilja icke, Ni vilja icke, ingen af Er vill bära den skymfen?»
»Nej! Nej!»
»Ni äro trötta att buga, trötta att krypa. Ni vilja möta hot med trots, Ni vilja sätta foten fast i marken, Ni vilja skaka håret ur synen, Ni vilja känna luften spela och sjunga kring Er?»
»O, om vi vilja!»