Då lät han händerna falla och hela sin min falla, sträckte ut armarna i famnande kärlek, log; — hela hans själ var i hans ögon.
»Så vet då, hvad jag vet!
»Ni ha hört det alla, Ni ha sagt det alla, men ingen har känt och vetat.
»Den är kommen, tiden, den brister ut som en blommande skog. — Kanske just nu! Kanske står den redan i prakt, men solen är icke uppe, och ingen kan se det. Ut att se det, ut att känna det, ut att möta solen!
»Så kasta vi vår dräkt och trampa den bakom oss, så skudda vi af oss stoftet från vår mark, så lämna vi med snabba steg vår förnedrings land!
»Det är icke här, han kommer, Messias, han smyger ej in under trånga hvalf, han klappar icke på smutsiga dörrar, han ropar, det är vi, som skola komma.
»Han ropar i våra fäders land, hans rop är starkt, och timman är beredd och aftalad, — upp att höra, närmare, närmare!
»Öfver alla mörka länder lyssna de nu, öppnas nu portar, eka nu hvalf af steg, jubla nu vägarna under fötters dans. Det rinner mot Kanaan, det väller från berg och hålor, det rinner samman, det flödar och svämmar, det brusar mot Kanaan, det vältar mot Kanaan!
»Det bär öfver fält och öknar, det skrämmer upp skogarna ur sömn, det väcker rop ur mullen, det går genom floder och sjöar — vattnet står tornhögt och lyss — det brister in öfver landet genom fyra portar, norrut från Syriens pass, söderut, österut. Under kerubernas lyftade gyllene basuner, framsträckta, närmade hvarann, bär det in, under metallens klingande rop bär det fram.
»Vi lyfta våra händer att skyla oss för glansen, att täppa våra öron till — det hjälper ej! Rymden är dallrande guld, klingande guld, den är i oss och glittrar under ögonlocken och jublar i hörselhvalfven.