»Och där är Messias!
»Ni skälfva likt fåglar som breda vingarna ut, men icke töras falla. Det är långt och svårt, tänka Ni.
»Tro Ni då, att Messias skall stå ensam där i sitt gyllene land, tro Ni, att basunerna skola ljuda och få igen blott ekot af sitt rop?
»Det är passah, Ni fira, stafvar ha Ni i händerna, men den dagen ha Ni glömt!
»Se, sjufaldt mörkare är det nu, sjufaldt ljusare skall morgonen bli, — tro Ni då ej, att den ger vingar?
»Nu draga vi ut, en ringa hop från Nérac, vi ila utför berget, vi kröka med floden, där kommer en hop från Argonne, vi smälta i hvarann och välta fram och växa; där är vägen från södra bergen, där är Ibarr och Mangeac. Solen går upp, och vi äro många, allt är väg för oss, ingenting är mur — skulle väl Messias stå ensam och vänta?
»Jag har sett honom, en morgon såg jag honom, när jag fastat i trenne dagar. Hans kommande såg jag, alla ha Ni hört det, ha Ni ej också trott? Och Ni ha hört, att rundt ikring är man nu redo, är man nu på väg.
»Så kasta, hvad hvar och en har tungt, så tag hand i hand och kom! Vilja Ni icke?»
Om de ville? De voro alla hans. Men språnget ut i mörkret!
Nu ringde det tungt genom luften därute, det var eldsläckningssignalen från kyrkan. Man var beredd därpå, och hade bommat fönsterna tätt, men instinktmässigt beredde sig många att släcka de ljus, som brunno.