Då grep Menahem deras klenmodighet, som en falk sitt byte.
»Låt deras bjällror skramla», ropade han, »detta är passah, hvad bry vi oss om klockor! Detta är passah! Här brinna våra ljus som löftets stjärnor. Hör, hur doft och svagt det ringer! En och en fara tonerna ut och sjunka som trötta fåglar, mörkret tar dem, mörkret kväfver dem! Det är något annat som susar genom staden; kunnen I känna, hur det stryker utmed muren, kunnen I höra dess andedrags sugning och händernas trefvande, kunnen I ana blickarnas förfärande djup?
»Det är Herrans ängel. — Ha Ni blod på edra dörrar, ha Ni bugat Er ned för Jehovas väldighet?
»Nu glider han uppför floden, den piskar i skum under hans fötter, och vinden står honom mot och brottas. Han trampar den ned i vattnet, och den dränks i bubblande, han gör ett kast med vingarna och skjuter ned, han är öfver dem alla, mordängeln är där!
»Så sträcken armarna mot höjden och gå och lämna hans vredes ort, bakom Er tager Gud hämnden! Så dragen ut i natten med purpurkläder och plymer och vidgade ögon mot öster, dragen ut med glädje och triumf, framför Er bereder Gud Ert land!»
Nu var folket omkring honom likt vatten, drifvet af vind, rest upp och svällande — skulle det falla tillbaka som dyning, eller ryckas fram i stormflod? De trodde honom, deras ögon brunno, deras kinder brunno, händerna knötos, och knäsenorna darrade, men vid nackhåret hängde tyngder af tvekan.
Då sprang Rahel fram, böjd och skälfvande som ett rö i storm, hennes händer sträcktes famlande ut, hon var så spröd — det var, som om hon hölls upprätt af sin glänsande blick blott och hängde vid hans med osynliga band.
Hon ville sjunka ned och kyssa hans knän, hon kastade hufvudet bakåt med pupillerna stela — »Du, du, du!» — hon kunde icke säga mer — »Tag mig med, tag oss alla med!»
Och nu föll floden och brusade samman i jubel och larm, och han lyftades högt. »Upp, upp! Tag oss alla med!»
Menahem sträckte sin hand mot Rahel, stödde henne ett ögonblick och lämnade henne. Hans seger var vunnen. Allt var hans. Nu bort, på stunden bort! Voro de beredda? — Ja, ja! Armarna mot himlen, blicken framåt, sång i hjärtat, åstad, åstad!