Blott spridas en stund likt en eld, som samlar styrka, — fordon åt sjuka och små, högtidsmycken åt Herran! — så samman igen, oemotståndliga, enade och snabba!
Där ljödo röster till varning, de slogos ned. »Stanna Ni här att slaktas och multna! Här är döden, här är skammen, stanne den som är klenmodig och älskar att dö i förstockelse!» — De ville det ej, de följde med, de skakade sina stackars fruktande hufvud, de voro stumma af skräck och längtan.
Blott Ussi stod lugn och hånande.
»Gå Ni», sade han, »jag följer ej! Men det fröjdar mig, att Ni gå ty luften är sval och bra för en vandring. Jag väntar här på Messias, kanske får han tid att komma hit, han känner ju vägen! Jag är trött och sofver en stund. När Ni komma igen, skall väl någon vara här och säga: välkomna!»
Och de skydde honom som pest, de voro rädda att höra hans ord.
Menahem visste ej därom, han bar maktens börda, gaf sitt mod och sin tro i strömmar af ord. Han sände ut bud att samla alla och göra alla redo, han beskref vägarna och nämnde de invigdes namn, som beredde folket i grannstäderna, och mötesplatsernas namn. Han darrade af ifver och glädje.
Så voro de samlade alla, hela gatan var fylld af steg och hämmade röster. Menahem ilade ut på trappan, hans röst flämtade; mot ett lås hade han rifvet handen i blod.
Som han stod där mellan tvänne facklor med den mörka hopen under sig och natten framför sig, log han af triumf. Där i dunklet och kvalmet låg deras förnedring som ett tomt skal, där multnade alla dåd af låghet och skam, där ekade tomma kamrar bara under minnena af gråt och nöd. Det drogs i djupet med den svällda flodens brus, det sträckte händer upp ur hvirflarna och drogs ner och kväfdes och dog, det hade mörkrets eviga insegel öfver sig. Bakom dem, bakom dem allt!
Så ville han ge åt allt, hvad han tänkte och förnam, en enkel form, som alla skulle fatta i en gemensam mäktig känslodarrning. Han sträckte sig så lång han var och ritade med sina blödande fingrar ett jättestort kors på dörren.
Då gick där en rörelse genom hopen, och hufvuden böjdes under fackelskenet, och alla förstodo. Det var afskedet från deras plågors ort, det var försoningsoffret till vredens Gud, det var den röda flammande triumfen, som väntade dagens sol för att lysa.