Och Menahem gömde handen i kappan och sträckte den andra ut och pekade.
»Där», sade han, »där är vägen till löftets land! Nu icke ett ord, icke en blick tillbaka! Släpp mig blott genom Er till spetsen! Och så, ut i mörkret!»
Så drogo de ut ur staden. Murarna suckade af trampets genljud, hjulen gnisslade, kring deras hufvud och skuldror vek mörkrets orörlighet undan; där den svarta hopen skred fram, var det, som om jorden själf rest sig i kamp mot natten, i kamp mot döden och böljade fram i en bred våg. På himlen lyste blott tre stora stjärnor, matt, men så sällsamt lugnt. De gingo utan ord, men i tystnaden slogo deras hjärtan i samma slag, och de hörde och kände dess doft klappande takt. De gingo hand i hand, de gladdes åt hvarandra, de stödde åldringarna, de sköto framför sig vagnarna med barnen, några slogo armarna om hvarandras hals.
Vägen var lätt, nedåt gick den, det var som vingar under hvar fot. Där trädsnåren slutade, låg flodstranden brant på sidan och en öppen vidd, — järnfärgadt stelt och stort allt! De drogo förbi. Kring de tre stora stjärnorna kunde skönjas allt flera och flera.
De voro ej längre rädda för upptäckt, de kunde tala högt, men de hade intet att säga. De lutade blott hufvudena bakåt och andades djupt och sågo rätt öfver sig den allt tunnare natten. I spetsen gick Menahem, gick liksom ständigt stigande mot ett fjärran mål. Bland de främsta efter honom var Rahel, hon såg blott på honom, och hon ändrade tyst sin plats, så att hon ständigt hade en af de bleka, stora stjärnorna rätt öfver hans hufvud, och hon skalf till af glädje hvar gång, den åter var där.
Där vägen krökte öfver floden, borde de kunna se sin stad. De vände förströdt sina hufvud, men där var ingenting. Något svart bland de svarta bergen, några brutna och vilda linjer, som lågo skarpare än annars, emedan inga nakna träd voro däröfver — det kunde vara klippor, allt.
Kanske var den borta helt och fanns ej längre, kanske hade den aldrig varit annat än en pinodröm?
Och öfver brons timmer dånade deras steg; i ett doft jubel, en rytande triumf steg ljudets tunga fanfar och dog bort i smattrande tramp på stenen. Under dem gled flodens tröga, mattgråa vatten, en bädd af dimma och ovisst dunkel, framför dem stod en port af träd, två långa rader af mörka stammar som rycktes med af farten och lyfte sina slingrande rötter till marsch.
Och Menahem talade i korta brutna satser, liksom glimt ur täta moln — i våldsamt stigande syner. De främsta hörde och drucko in hans ord, och när hans röst sjönk till kort hvila, spredos de bakåt från mun till mun och sorlade och lyftades högt. Det blef liksom strofer i en hymn, burna och sammanknutna af musikens sträckta armar.
Och Menahem talade: