Deras land, gult i aftonsol, ett brinnande bål mellan bergspassens vikande blåa murar! Han såg det, och han såg kerubernas spända kinder och lysande blickar och ullhvita hår. Hvem vill vara den första att känna deras svala kläder fläkta dammet från sin böjda panna, hvem vill, hvem vill, hvem vill?
Deras jord, deras jord, som lidit och suckat! När man kastade sig ned och grep en handfull mull, då rann där blod ur, men den rann ljus och ung nu och doftade som blommor. Hvem vill vara den första att lägga sina slutna ögon emot honom och sofva sig sund på en natt, hvem vill, hvem vill, hvem vill?
Deras synd, deras tunga synd! På vägen den, under fötterna den! I hålornas mörker flyr den, mot törnen slits den i stycken, i mörka tjärnen och träsken drunknar den under gråt. Och bort ifrån den och bort ifrån den och fram och fortare fram!
Deras dag, deras första dag! Ljus intill yrsel och famnande glädje, syskon som mötas och röster som domna i förvirring och ögon som se och se och se!
Framme i de första leden hade någon höjt ett slags fana, kommen, man visste ej hvarifrån, ett fälttecken, med små klingande klockor; den skymtade öfver massan som ett ting med vingar, ett sjungande ting.
Och Menahem talade om Arsareth, rubinlandet, — knappt hade de hört namnet förr i den halfförglömda sägnen om Esdra, — han talade i korta ord, liksom i skri.
Arsareth, rubinlandet, högt på bergets gula trappor — stillhetens vida luft!
Hvad var det? Man förstod ej, men lifvades som af trumpeters klang af ordets stolta ton. Ett under, ett under däri?
Och fram gick tåget, och tunnare och klarare blef natten, nu sågo väl tusen ljus dit ned! Och framåt gick det, uppför höjder, ned längs frostljusa stigar, och timmarna rullade fram.
Nu var där trenne vägar. Här skulle de möta den närmaste flocken, eller höra dem nalkas eller ana deras jubel långt framåt. Men där kröp blott en ensam man ur snåret.