»Menahem», ropade han, »Menahem, vänd om! De vågade ej, de trodde ej, — här är krigsfolk ute, de ana något, de kunna draga hitåt ...»
Då föll den sönder, deras spänstiga styrka, då brast klangen i deras ord. Där blef spridda röster och rop, där blef tvifvel.
»Vägen stängd! Och redan, redan nu! Hvad kände vi, hvad fruktade vi?»
Men Menahem ropade: »De trodde ej, de tordes ej! Så blir sorgen deras! Fram igen!»
»Men vägen stängd, men krigsfolket?»
Han spratt till som för en stöt och strålade upp i glädje.
»Guds tecken, Guds tecken! Ett större under vill han göra med oss! Folk» — han sträckte båda sina händer ut — »ditåt, ditåt är vägen!»
»Men det är hafvet, det är hafvet!» — I rösternas tungt suckande sorl var redan dess brus.
Han ropade högre än.
»Ditåt är vägen, där, där! Ha ni aldrig hört Mose namn? Ha Ni hört om Esdras tåg, de tio stammarnas vandring, ha Ni hört om Arsareth och de vida vattnens flod?