»Folk, där är vägen!»
Och han skyndade fram; brant var sluttningen, bredvid honom dansade och vacklade den klingande fanan; i den ljusnande luften anades färgerna nu. Ur snårets mörker sköt ett moln af fladdrande vingar upp, — det var flyttfåglar på väg hemåt, lärkor, under natten funno de sin väg!
De följde honom, allt folket, åter ekade jorden af tramp. Närmast honom väfdes åter de brinnande orden i hvarann.
Men bakom var där tvifvel. Hvart bar det? Var det annat än hafvet där? Hvad ville han, hvad visste han?
Man var trött också, trött i knäna, trött i pannan — hvad var det för ord han sade? Kanhända hade han skepp där, hans blickar voro ju så sällsamma, allt kunde ske! Kanhända var det förtviflan, han förde dem mot, likagodt! Den voro de vana att bära, den var bakom dem också, öfverallt!
Och tyngre blefvo stegen, fast vägen bar nedåt, flera blefvo grupperna.
Men Menahem visste det ej, han gick som förr, han talade ord som förr; öfver hans hufvud klingade klockorna och lyste — för Rahel — en stor flamliknande stjärna. Hon hade knappt hört afbrottet, knappt förstått. Nu förstod hon af luftens sus, af stegens rytm, att det bar mot större under, större tro, och hon kände sig ha den och var lugn och leende glad.
Och alltmera berusande stego Menahems syner!
Arsareth i purpurglans! För större under, större mål! Arsareth och storhetens tysta vidd. Under våra fötter allt! Som slitna kläder falla från skuldran, som svepet fallar från blomman, bort med allt, som band! Vår värld en syn från bergens torn af blåa, fjärran linjer och dallrande ljus, vår bön en flamma, som stiger i stilla luft, vårt lif en sång!
Och hans närmaste unga böjde sig fram mot hans ord och anade och ropade dem högt med armarna om hvarandras halsar. Nu började ljuset bryta fram ur luft och mark, snart skulle solen vara där! Det var färger i ljuset, röda dukar, glitter af guld, fladdrande band och hår. Det var mera färg, blått och grönt, det var siden, som slog för knänas stötar, det var dansande fötter och röda läppar och ögons glitter. Öfver Menahems hufvud var stjärnan borta, en döende hvit glans, en smältande flinga, — men fanan var purpurröd med ett glimmande märke i, hufvudet var stolt och spänstigt lyft — åh, hans hufvud!