Det var ljus öfver dem därbakom också, men icke samma ljus. Ett hånande klart ljus! Ett ljus, som smög sig in efter förkrympta, smutsiga gestalter, dem färgerna skreko mot, ned öfver gula ansikten, öfver munnars veck, som redan voro trötta till döds, öfver blickar som stirrade i vilsenhet och hade gråten eller hånet nära.
Men Menahem såg ej bakom sig, ej heller de, som voro närmast honom, Rahel såg ej bakom sig.
Rätt fram var där ett sken mellan täta snår och en sällsam, stor luftning, en lätt köld. Rätt fram var där en molnvägg med flammor öfver likt en tigerfläckig fäll.
Det spridde sig och brann från flamma till flamma — hur det blänkte, baneret, hur det glittrade Menahems hår! Det smälte, det var en röd rymd, det var solen.
Mot det bländande hvalfvet vingar som glänste likt mörk metall, stora, långsamma vingar ...
De vandrande hejdade sig i hänförelse. »Se örnarna! Se, örnarna!» — Så störtade de framåt, nedåt.
Då slog där emot dem en ny brand, nu först glödde det helt, — hafvet i lågor och svarta linjer himlen en öppen rymd af eld — solen, Arsareth. Arsareth!
Men bakom dem ett skri af oro och nöd: Inga skepp, ingen stig, ingen räddning, hafvet!
Då sprang Menahem tillbaka, upp på en sten, handen ut mot vattnet.
»Förlåtet är er rädslas skrik, men ha Ni då glömt, hvad tid det är? Är det ej passah och samma nöd som då och samma Gud?