»Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig och ängslades och djupen stormade.
»I hafvet var vägen din, och i stort vatten din stig, och därunder är nu ditt fotspår.
»Folk, folk, Mose folk, där är vägen, där är undret och befrielsen, där är landet och segern och triumfen och tusen års aning och väntande dag. Nu följ utan en tvekan, nu språnget ut i det okända, nu tron på en allsmäktig Gud!
»Bakom är oändlig sorg och skymf, framför Er oändlig glans. Hvem vill vara den första, hvem vill, hvem vill? Där hans fot slår ned, blir djupet banad stig. Fram!»
Han sprang ned från stenen och längre ned, hans kinder lyste brinnande röda, hans ögon glittrade vilda och stora. Där sprungo andra med, där fladdrade hår, där lyftes armar, — man såg dem ej, allt var eld!
Då slog fasan som en flod öfver dem som stannade kvar, då skrek förtviflan i deras öron. En dåre, en dåre var han, en ond ande, hvem visste ...
Mot döden lockade han, mot oändlig fasa dref han, och hur stark hade icke hans makt varit! — Bort, ögonen ifrån det, bort, fly!
Och man förlamades af rädsla att dragas med och slog händerna mot ansiktet och föll mot jorden eller vände om och sprang med skrämseln jagande öfver sig.
Där bakom ljöd det ett plask och ett skri, ett vildt skri af jubel eller smärta, och skenet var gulare — solen var helt uppe. Men få sågo sig om, skräckslagna flydde de, krälade de uppför branter, kröpo de med sargade knän och rifna händer tillbaka mot påskens skymf och Ussias hälsning, kanske mot plågor och död.
Men bland dem var icke Rahel. Tätt intill Menahem hade hon ilat fram, med läpparna öppna; ett tiotal andra voro där heller ej. Man hade ej tid att begråta dem, man flydde i rädsla för sitt lif.