Och så hunno de hem och lefde samma lif som förr och trampades i skymf och smuts och åto sitt bröd under suckan. Men i de stunder, då sorgen gjorde sinnena stora, sågo de för sina ögon den nattens glädje och berusande hopp, och hörseln fylldes af fötters tramp och segersångers böljande ljud och klockors klang och vingars slag, och de hade för sig hafvet, flammande rödt i morgonsol, och de visste ej, om det var lif eller död däri.

Så småningom blef det till en sägen, att de nått fram, de unga och förtröstande som störtade sig ned. Icke till fädernas land, ty ingen hade ju hört rykten därom, men till okända trakter, där all sorg är fjärran och vidden stor, till Arsareth, det sällsamma sagolandet, rubinlandet, som glänser och lockar i morgonljus.

Falken.

Renauds ögon togo färg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen, lysande, smältande guld, när solskenet svepte öfver hans hår och sträckta hals, gnistrande i vidgade och krympta flammor, när de spejade öfver fälten med blå dimma mot morgonrodnadens sneda ljus och hararnas prassel i snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar.

En lat och stolt blick, reflex af förgylldt stål på hvilande dolkfäste, af lyckoslant på zigenarflickans bruna bröst; lat och stolt var också rytmen i hans nakna fötters gång, eller armarnas linje, när han lade sig rak i hettan med händerna under nacken och hörde hornen jubla på afstånd och marken darra för jägarnas ridt.

Men, när det så blef tyst — en underlig spänd tystnad, liksom sträckt ut i ett spetsigt hvalf af orörlig väntan, med tvänne svarta, krympande fläckar, som stego i kretsar högst uppe, — då vände Renaud sig ditåt, lutad på armbågen, med ögonen stora och läpparna halfslutna. Och när punkterna stötte samman och föllo, den ena sviktande i veka bukter, den andra skarp som ett spjut ständigt öfver, och den blåa luften åter klang af röster, och ryttarna sprängde fram att se falk och häger sluta sin strid, då sprang gossen nära. Och han skrek af fröjd, när falken lyftes, ännu darrande af ifver, på sin herres handske, med vingarna hängande och ögonen blinda under hufvan.

Ofta följde han med till sire Enguerrands bakgård och såg falkenerarna bada jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar och torka dem omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med hvar sitt märkta kläde, och smeka deras halsar, tills de slöto de nakna ögonlocken och drömde mot vårdarens axel.

Och Renaud skulle gärna gifvit tio år af sitt lif eller ett af sina tio fingrar för att få hålla dem så, de stolta, tysta djuren, men de fingo icke röras af hvem som helst, de voro ädla. De hade hvar sin handske, sirad efter rang, hvar sin hufva med spetsmönster på, hvar sin särskilda föda, och man talade med dem på ett sällsamt, ålderdomligt språk med snirklad etikett. Renaud nästan rodnade, när han mötte deras stora ögon med likgiltig, lättjefull hvila i, och mest för sire Enguerrands hvita islandsfalk, som hade röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en rem med silfverbjällror om foten och en blick af trött förakt och hjältesagors gula sol.

De unga fåglarna, som ännu skälfde af raseri öfver fångenskapen och drömde om fria jakter under hufvans natt och reste halsfjädrarna för att skrika och tämdes med svält och mörker, dem fick han ibland lyfta ur buren. Han fick visa dem dagern och se dem vackla med blinda ögon först och klorna spända in i hans handled, lugnare sedan, när pupillerna krympte, och nästan smeksamma, när han räckte dem en bit varmt, blodigt kött, — men dem höll han ej af, dem tröttnade han snart på, och han lärde sig fort att se, att ingen hade islandsfalkens bröstmuskler af stål och långa breda vingar och hvilande styrka. Men det var roligare än något annat att se på, hur de öfvades till jakt efter kung Modus’ visa regler, när det gått om en tid, så att minnet af frihet värkt bort, och de sutto där tunga och blinda och dåsade på sina pinnar.

Först gällde det att vänja dem att flyga igen, men med snöre om foten, tills de lärt sig att vid falkenerarens rop slå ned på den röda klädesbulvanen med ett par stora hägervingar, som han svängde i luften vid en rem i konstigt afmätta kretsar — vackert var det att se! — och vid hvilken han bundit bröstet af en vaktel eller en del af en kyckling, som falken sedan förtärde med raseriet öfver fångenskapen domnande i blodtörst. Snart voro de så vana vid det, att de aldrig sträckte ut snöret ens, att det aldrig glimtade till i deras ögon af vildhet; de spejade genast lugnt mot lockbetet och stego blott för ordningens skull, och emedan man väntade det af dem, uppåt i en krets för att så lättjefullt och kokett skjuta nedåt i en vid svängning; och när de miste snöret, tycktes de icke känna det.