Nu var tiden inne att öfva dem till jakt, hvar på sitt byte, de mindre på vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de större på harar eller hägrar eller glador, de oädla gladorna som hade kråknatur till sina starka klor och näbbar och aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig taffel.
Först fingo de bulvaner, som liknade bytet, med ett stycke älsklingsföda inuti att leta upp, sedan lemlästade kräk, som de kunde slå klorna i genast och slita upp i halfväckt raseri, så allt svårare rof att fånga, tills de lärde sig att åter njuta af jaktens tjusning. De gamla vilda instinkterna vaknade igen i full styrka, men behärskade och förädlade, så att de lugnt släppte det döende bytet efter en kort rusdryck af blod och åto blott från sina sirade fat, utan ifver, som det passar sig för riddares fåglar.
Och deras ögon blefvo lata och stolta och togo färg af dagern, svarta när hufvan lyftes af, ljusnande till smältande guld, när de stego i solljuset, brinnande af gnistor öfver rofvets skrik. De lutade sig smeksamt mot Renauds bruna hand, men ingen var som islandsfalken med trött, konungsligt förakt i blicken, och han var led vid dem alla, tryckte hårdhändt näbbarna till, när de ville leka, och kastade undan dem vårdslöst och härmade gladans skri, så att de skälfde i oro, och lämnade fågelgården med männens svordomar efter sig och det vida, bruna fältet framför sig.
Sire Enguerrand red hvar dag ut på jakt och oftast med den guldstickade röda handsken på, ty endast islandsfalkens bjällerklingande flykt kunde väcka sång i hans inre och komma honom att andas morgonens skarpa, lätta luft med glädje, som drucke han ett lifvande vin. En dag hade falken kastat hägern blödande i en sump bak ett skogssnår, där jägarn fann honom och knäckte af hans hals, men falken själf var borta, antingen han lockats af ett nytt rof eller skytt det bruna vattnet, eller af en nyck låtit sig lyftas och ryckas med af blåsten, — fåfängt sökte man, fåfängt ropade man de vackraste namn, fåfängt lät man hornlåtarna studsa mot hvar höjd. Sire Enguerrand slog öfverfalkenerarens darrande mun i blod med den röda handsken och red hem i sträck öfver tufvorna med läpparna ännu skarpare slutna och ögonlocken ännu dystrare sänkta öfver loja pupiller, — och falken fann man icke.
Men Renaud fann den, snärjd in vid fotremmen i en nyponbuske, orörlig, väntande hungersdöden med fast grepp om grenen, den ena vingen hängande, den andra trotsigt lyft, det smala hufvudet hotfullt sträckt framåt med ögonen spända och näbben hvass, — vacker var han bland de blodigt röda bären. Renauds hand darrade af ifver, när han löste remmen ur taggarna, när bjällrorna skramlade om hans fingrar och ringen med sire Enguerrands märke, och han skrek af glädje, när de hvassa klorna skuro in i hans seniga arm, och den var hans, falken med det bredaste bröst och de längsta vingar och de stoltaste ögon af brinnande guld.
Den var så mycket mera hans, som han aldrig skulle kunna visa den för någon, ty han visste, att stränga lagar skyddade riddarnas nöjen. I skogen skulle han bygga en bur åt honom, tidigt på morgonen skulle han smyga dit, innan fågeln skakat kölden af sig, på fälten skulle de följas åt med spejande blickar bort mot hvitaktig rymd, de skulle få hvarann kära, där de läto solljuset stiga och sjunka öfver sina hufvud och vinden rycka deras tysta tankar med sig, och aldrig skulle falken sakna sin röda handske eller sin pärlprydda hufvas tvång. Han band honom igen och sprang ned mot tjärnen, snart kom han tillbaka med en stenad and, och falken tog den, och Renauds hjärna domnade af berusning därvid, ty det var tecknet på, att den ej föraktade honom, och att den ville vara hans.
Och hans blef den, den böjde sitt hufvud lyssnande framåt med vakna, lugna ögon, när frostiga grenar knäcktes under hans steg i morgonens tystnad, den sprang lätt ned ur buren och sträckte sig mot hans hand och slog med vingarna som för att flyga, men den flög icke — det var bara en maning — och så skyndade de ut till hedarnas sakta ljusnande vidder.
Deras ögon spejade skarpa mot dunkelröd himmel. Svarta lågo kullar och glesnande snår, och träden sofvo med grenarna tunga af tysta fåglar. Men ljusare blef himmeln, flammande i guld och rödt, och blåa blefvo fältens linjer, och ugglan strök tätt öfver marken, sökande sitt gömsle, och dagfåglarna sträckte på sina vingar och pepo sakta af köld, och mörk skar deras flykt in i glimmande luft. Men Renaud och hans falk gingo snabbt förbi, ty det var sparfvar och trastar, icke rof för dem. Nere mot träsken drogo redan hägrarnas skrin och långa vingslag sina vida kretsar, där var deras byte. Där kastades falken uppåt med bröstet redan spändt och vingarna färdiga att slå, och Renaud såg honom förgyllas af sol, stod med blinda ögon och svindlande hjärna, medan fågeln krympte mot det djupa blå, och hörde hur klangen af hans bjällror gäckade hägrarnas rop.
De snurrade som hjul i sin förfäran, än ville de skjuta ned till stranden och gömma sina långa halsar och dumma, rädda hufvud med den bakåtsträckta tofsen under mörka trädbangar, än sökte de i tvekande ovisshet att stiga upp i skruflinje, förlitande sig på sina breda vingar att hinna högre, än fienden kunde följa, och de sviktade som rön af bleka hjärtans skrämsel.
Men falken valde från början en af de starkare, en af dem, som genast flögo mot höjden, ty han älskade att pröfva sin kraft och känna skarp, lätt luft under vingarna, och han lyfte sig så snabbt och rakt, som hade han kretsat kring en solstråle. Snart var han öfverst, mindre än en sparf syntes han, men något i vingarnas hållning, i kroppens samlade styrka kom en att ana hans ögons gnistrande vildhet och hans sträckta klor, — och med ens föll han, tung som stål, på rofvets värnlöst uppåtvända hals, och de sjönko som en enda sten, knappast hvirflande en vingbredd ens. Då sprang och simmade och vadade Renaud för att hinna fort fram, innan den af stöten döfvade hägern hann att samla sig och i förtviflans vildhet bruka sin hvassa näbb. Och falken gaf dödshugget skarpt och snabbt och vände sina stora, redan lugnade ögon mot sin herre, ty han älskade ej att sudla sina fjädrar med blod, och väntade att få det varma hjärtat räckt till sig.