Sedan flög han ej mera för dagen; när Renaud kastade honom och sprang med ett lockrop, tog han blott ett par vingtag och satt åter på hans axel med stolt kyla mot gossens skrattande ansikte; han tycktes förakta all lek, och Renaud slutade snart därmed, och hans blick fick falkens fjärrskådande allvar. Han fick den kärare, än han haft någonting, det tycktes honom, den var hans egen själ, hans längtan med breda vingar och segerviss blick. Men det var smärta i hans kärlek, dyster förkänsla af en olycka, och han fruktade ibland, att fågeln skulle flyga från honom i likgiltighet, försvinna i ett gäckande ljud af bjällror, och det skulle bli som döden, så tomt. Eller det tycktes honom, den var äran, glänsande af solljus mot blå luft, som hvilade ut till nya färder på hans skuldra, och midt i hans glädje tryckte honom hans ringhet, och han vågade knappast se på den, och det sved i hans hjärta, att den aldrig ville dela hans fröjd, att aldrig dess blick ville smälta i värme mot hans, och han flydde till drömmarnas vidder.
Han lade sig ned midt på heden med röd ljung under sitt hufvud, och molnen gledo förbi som människoöden, tunga och lätta, samlade inom fasta linjer eller spridda i flykt, ständigt med vindens osynliga hand mot sin skuldra, och buskarna lutade sina prasslande gyllene kvistar, och Renaud berättade sagor för falken.
Kung Artus var kommen igen, ur Bretagnerhafvet räcktes honom åter hans svärd Excalibur, blått som natthimmel i köld, hans tolf riddare lyfte sina tunga hufvud från stenbordet och skakade sömnen bort, marken sjöng under deras steg. Gareth var med, furstesonen, som tog köksdrängens kläder på och vände Lynettes klingande hån till kärlek. Renaud var också med, var ädel född, och hästen dansade under honom, och falken, som nu sof med hufvudet sänkt, satt högt på hans hand och sökte hans blick med ögonen glänsande af glädje och hjältesagors gula sol.
Men molnen gledo förbi som människoöden, drefvos mörka öfver hvarandra till ett hvalf af jätteblock, där solstrålar föllo genom öppningarna, bleka och skarpa som spjut, och falken drömde dystra drömmar af maktlös vrede och vaknade med ett skrik.
Snart fingo ströfvande gossar se sire Enguerrands fågel på Renauds hand, riddarens drängar grepo honom och förde honom till slottet, och han frös af köld, när falken togs från honom, orörlig och stolt som alltid, utan en vändning af den krökta halsen eller en blick ur kalla, lugna ögon. Man förde den till dess herre, men han hade ej en smekning ens för den saknade gunstlingen som låtit sig beröras af oädla händer. Sire Enguerrand blickade tyst ned på Renaud, och för hans tankar präglade sig allt skarpare minnet af en gammal jaktlag från den tid, då ädlingens fot låg stålskodd mot folkets nacke, och nöjena fladdrade oantastliga kring hans skuldror, — och hans ögonbryn slöto sig kring vissheten, att den gamla lagen hade aldrig återkallats. Lagen bjöd, att den, som stal en falk med en riddares märke om fotleden, skulle böta tolf sols silfver eller sex uns kött från refbenen under näbben af en uthungrad roffågel.
Och sire Enguerrand visste af Renauds fattigdom och såg på hans nakna, bruna bröst, sträckte ut handen och rörde vid det med en pröfvande, okänslig åtbörd. Så sände han bud till grannslottet, som lyfte spetsiga tak öfver skogen, och bjöd senechallen och hans två döttrar att trenne dagar därefter blifva hans gäster och se några falkar flyga, sedan de med sin närvaro höjt allvaret af en tjufs bestraffning — och de skulle komma före gryningen.
Renauds ögon hade vidgats af fängelsets mörker, de voro svarta och orörliga, och pupillerna drogo sig blott långsamt ljusnande samman och speglade österns slitna moln och stigande sol; bakom sire Enguerrand fördes islandsfalken med klorna häftigt spända i handsken och hufvan öfver vakna, hungriga blickar, som ej sett föda på trenne dagar.
Men längre bakåt buktade sig en linje af färg, som flammade och brann; sex ljusa hästar, blåa nästan i morgondagern, leddes af svenner, i språng, röda sammetstäcken lyftes af deras krökta halsar, röd var vagnen, som de drogo, och inne i den glänste guldet tungt öfver senechallens döttrars späda bröst och smala armar. Sex tärnor redo efter med hår blondt som korn och de spetsiga fötterna lekande under kjortelfållen, sex jägare blåste toner, som tycktes dansa och svänga som hjul ur de krumma hornens mynningar, slättens linjer dansade med och sköto förbi hvarann i vinfärgadt töcken, medan molnen ofvanom hade glänsande bårder som fjärilsvingar.
De slöto sig i en halfkrets, plym vid plym, skuldra vid skuldra, kring en buske, där fången bands. Hästarnas täcken slogo för vinden, rödt tog djup i skuggan, tungt som hopplös trängtan, rödt brann i ljuset, lätt som segerjubel, fröknarnas veka halsar böjde sig framåt ur vagnen, och deras toppiga hufvor gingo i ett med axlarnas sluttande linjer. De voro som hägrar, tyckte Renaud, och han nästan väntade att höra dem gifva till gälla skrik, när hornlåtarna föllo som slungade stenar långt borta, och allt blef tyst. Men när han såg dem tydligare, med deras tunna, raka läppar och sällsamt drömmande ögon, som alltid riktades på något oändligt fjärran i kylig extas, och de hvita, lata händerna i skötet och dräkternas långa veck, då tycktes de honom underbart sköna som de rikaste helgonbilder med domnande vaxljuslågor vid foten, och det smärtade honom, att de skulle se honom bunden. Han lät blicken löpa vidare, utmed tärnorna, — skygga, nätta fåglar, som han velat skrämma med en hvissling — utmed drängarnas röda ansikten och nyfiket gapande munnar, utmed den bruna slätten, där han sprungit sig trött och drömt sig trött.
Han visste hvad för ett öde, som väntade honom, men när islandsfalken bars fram, och han förstod, att det var denne, som skulle utföra straffet, då skrattade han i glädje, och hans hjärta bultade af stolthet, liksom när de voro hans, fågeln och den långa soliga dagen och fältet med lyssnande vindar och bugande höstgula träd.