När falken skådat ljuset åter och vant sig att se, samlade han sin styrka till flykt och väntade att svingas af bärarens arm, medan hans blickar snabbt sökte rofvet i luften, — de voro skarpa och vilda af hunger och flammade som af gnistor, och de hade intet minne i sina djup, de kände ingen igen. Men Renauds ögon stodo ängsligt spörjande på fågelns och tårades af sorg att ej möta dem. De skulle ha speglat hans dagars käcka längtan och hans förakt och hans drömmar på den röda ljungen, men de väntade blott snålt på rof, grymt och kallt, som människornas nyfikenhet eller skämtet på sire Enguerrands tunna läppar. Han kände sorgen svida bittrare än förr och vände hufvudet åt sidan för att finna sig själf igen, med ögonlocken slutna om fladdrande tankar.
Han låg så, medan härolden läste upp lagen — »tolf sols i silfver — — sex uns kött vid hjärtat — — så skyddar sire Enguerrand ädlingarnes nöjen» — han såg ej upp, när huden rispades, för att blodlukten skulle locka falken, och när den sänkte näbben i hans bröst, gaf han ej till ett rop, skälfde blott, så att fågelns ögon flammade till i vrede, och hans vingar spändes ut att slå.
Och senechallens döttrar lutade fram sina hufvuden med en glimt af intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej händerna ur skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck, och hästarna fnöso af blodlukten och stampade i frostig mark, så de röda täckena flämtade mot morgonluftens blånande blekhet, men Renaud låg tyst och jägarna stodo fåfängt med uppsvällda kinder och hornen till munnen, färdiga att öfverrösta honom.
Den första smärtan hade ryckt i hans finaste fibrer, det var som om hjärtat skulle följa med, men sedan hade han domnat nästan i välbehag, i svindlande dvala, och medan blodet gled varmt ur såret, och den hvassa näbben slet i hans bröst, drömde Renaud sig in i sina drömmars höga blåa luft, och han förstod allt, döden och äran, och han kände, hur den brann och bländade, hjältesagornas gula sol.
Och när sire Enguerrand trodde, att lagstadgans sex uns voro erlagda, gaf han männen tecken att blåsa, och falken lyftes bort, mättad af blod och med ögonen åter fyllda af lugn stolthet, och tåget satte sig i rörelse än muntrare än förr ner mot vassen, som blänkte gul i fjärran; men Renaud kunde man ej väcka, han hade drömt sig in i döden, och man löste honom blott och lät honom ligga med röd ljung under hufvudet.
Men islandsfalken fick aldrig sitta på sin herres hand, ty sire Enguerrand älskade ej att dricka ur en bägare, där en annans läpp tryckt sin kyss.
Adonia.
Abisag af Sunem drömde i Konung Davids famn. Med öppna ögon drömde hon. Hon stirrade ut i mörkret.
Mot hennes bröst låg gubbens hufvud och sof, det tunga hvita hufvudet, hon kände dess sträfva skägg och matta anda; kring hennes lif låg hans arm, mot hennes kropp hans kropp, mot hennes varma gyllene hud hans blods domning.
Hon låg som på en bädd af grodor och ormar, af mörkrets vämjeliga, kalla djur, hon vämjdes vid sig själf.