Men hon vred sig ej ifrån honom, ty till detta var hon hämtad dit, till att värma kungen, hvars lemmar började stelna, till att le och leka för honom, hvars ögon aldrig öppnades helt mera, till att skänka sitt blods friskhet som ett bad öfver hans förvissning, till detta hade man utsett henne som den skönaste af alla landets jungfrur.

Och hon log i undergifvenhet, när man förde henne bort från Sunem, och log och knäföll för konungen och värmde hans händer med sitt kyssande och dansade för hans ro.

Hennes dans var som skälfningen af ett träd, då kvällens heta vind griper det, då örter och blommor rundt omkring skänka sin doft i flammor, och marken bäfvar under den kommande åskans hot; i ängslan och fröjd sträckas bladen, men roten binder vid mullen, och den svarta luften glimmar af en blixt. Det var gråt i hennes dans och tryck af blod mot hjärtat, det var längtan och oro i barmens flämtande andedrag och förtviflan i hennes stelnande hvila. Ringarna kring hennes armleder klirrade i en långsam rytm som besegrades vapen och korsades kylande öfver hennes bröst, men sina ögon riktade hon i tillbedjan och skygghet mot sin herre.

Då ville konungen ha hennes smärta skuldror intill sig och leka med hennes hals och ansiktet som sänktes mot mattan, och hans styfva fingrar gledo i smekning mot hennes kind, medan blicken efter en vänlig glimt blef tom igen, och läpparna rördes i meningslöst mummel.

Men nu drömde Abisag, drömde sig fri, där mörkret flämtade omkring dem, och lampans runda röda låga var som nattens ängsliga hjärta.

På en afbruten klippa satt hon, famnad af sol, och stenens röda yta brände mot hennes arm, fastän det var morgon ännu. Hon lutade sig bakåt, så att solen strök öfver ögonfransarna, och såg två örnar, långsamt kretsande kring hvarandra, lysande som ny brons mot det bjärta blå, hon följde dem med välbehag, fastän hon visste, att deras skarpa lugna ögon voro riktade nedåt. Hon hade gripit en sten, att skrämma dem med, om de voro snikna efter hennes får.

Då klang luften af glädje. Zuar stod på en klippa helt nära och ropade: »Abisag, Abisag, stig upp och spring!» Hans rop studsade från bergen, som snabba fåglar lyfte de sig.

Och Abisag steg upp och sprang, framför henne årslammens hopp och de tunga mödrarnas gång; i en däld mötte henne Zuar och kysste lutad hennes kinder och skuldror och höll hennes hand, medan de hvita hjordarna spridde sig in i hvarann. Hans kläder luktade timjan och isop och ullens varma svett, hans hår låg i smala svarta flätor som hufvudfjädrarna på en gam, hans hals lyste som guld, sin nacke kastade han bakåt och följde med blicken örnarnas flykt. Hans röst smekte hennes kind och öra som fladdrande dufvor.

»Abisag», sade han, »Abisag, följ efter mig och spring!»

De hoppade från sten till sten och nådde i en krets den högsta klippans hjässa, där örnarna voro närmast. Då löste Zuar sitt bälte och grep en sten och slungade. De visste, att den icke kunde nå de fjärran starka djuren, men de fröjdades åt dess fart. Brant upp steg den och hven och glänste i solen, och hvinande föll den. Och örnarna, som visste sig vaktade, sträckte i några långa slag sina vingar och fortsatte öfver ett annat berg sin hvirflande hvila. Då satte sig Zuar ned och drog Abisag med sig och log och sjöng; som hvita stenar i en bäck glittrade hans tänder under löjet, som sol i vattnet glittrade hans ögon. De talade om sina får och visste att skilja dem åt, där deras ulliga ryggar skymtade nedanför i snåren, de tvistade om sina lamms storlek, och deras röster slingrade sig i hvarandra som bollarnas lopp under spelet, de lyste mot hvarann som stjärna mot stjärna. Ibland böjde Zuar sig ned och kysste Abisags knä.