Ofta talade han om David, herdegossen, som med ett enda kast af sin bruna arm slungade ner lyckans och ärans frukt, det ville också Zuar göra, och hans drottning skulle heta Abisag. Och i dagens ljus skulle de gå hand i hand, och hans harnesk skulle glänsa, och purpursidenet skulle hviska och skratta om Abisags steg, och de gula mynten skulle skramla kring hennes tinning, och bergens luft skulle bära deras rykte, och örnarna skulle lyssnande vända sina hufvud.
De voro nära hvarann hela dagen och hjälptes att hålla hjordarna samlade och möttes med röster flämtande af jakten efter förrymda lamm och skakade öfver hvarandras hufvud de låga trädens blekröda knoppblad och gula regn af solfläckar.
Så drömde Abisag af Sunem i Konung Davids famn och drömde vidare och skalf af längtan och grät i mörkret.
Konung David drömde icke mycket, men ofta var han vaken och stel, och kölden kramade hans mörkådriga händer. Han tänkte icke mycket. Som ett nött guldsmide låg hans ungdom för minnet, han kunde intet gripa däraf, intet skönja, blott en orolig glans; det rörde honom föga, hvem som efter honom skulle bli kung.
Men därute var luften kvaf af rykten, Adonia, Haggiths son, traktade efter kronan, samlade män i harnesk omkring sig och oroade gatornas folk med sin prakt. Salomo teg, men prästerna talade framför honom och bugade sig djupt, där han gick. Jehova teg och sög åt sig röken från bådas offereldar.
Adonia trängtade efter kronan som en törstig efter vatten; han lutade sig till Joabs bröst och sade: »Käre, jag dör, om en annan än jag blir kung!»
Han åkte genom staden så fort, att kopparhjulen på hans vagn glänste likt rullande eldklot, han jagade i oro och drack öknens hetta med skälfvande näsborrar, han sof om natten på bergen med hörseln lätt vaken i deras skarpa luft. Han hade vakter från Ghaza och Karien med grinande lejonhufvud på knäskenor och sköldar och långa lansar i handen, och de följde honom, hvart han gick. Han hade kvinnor med glimmande ögon och bernstensgula halsar, men han fann intet lugn hos dem. Då gick han in till David att få hans löfte om makten.
Adonia hade långt vågigt hår, glansigt mörkt och tungt som svärtadt silfver, det föll stort bakom hans skuldror, emedan han höll hufvudet högt lyftadt; hans ansikte skalf som af skälfvande strängar, hans ögon hade den molnströdda himlens skiftande och brännande ljus. De unga älskade honom, de gamla, som sett lifvet, skakade sina hufvud efter bugningen, när han ilat förbi och sågo tankfulla mot jorden.
När han kom fram till Davids bädd, var Abisag i kammaren och tvänne tjänare, men han märkte dem ej; han föll ned och tryckte sin panna mot lejonhuden och slöt med båda armarna tätt om sitt bultande hjärta.
»Hell Israels konung», sade han. »Måtte du lefva länge och se dina fienders barn framför dig lika lågt, som deras fäder krupit! Måtte våren värma ditt blod! Sänk din blick ned till din son, gif honom din välsignelse! Den mäktige guden håller ständigt sin hand på din skuldra.