»Se, vredgas icke, att jag talar därom. När dina senor mist sin styrka, och folket gråter och sliter sitt hår, att deras hjälte är död, hvad skall det svaras dem, hvilket ord af din vilja? Jag darrar inför dig i fruktan, mitt hjärta är gallört mot dem, du hatar, jag lyser och glöder mot dem, du älskar, genljudet af ditt namn vill jag stärka och ropa det högt, att det aldrig dör. Gif mig din välsignelse!»
Den gamle konungen rörde icke sin hand. Han tycktes knappt höra hvad som taltes, ty där skönjdes ej förståelse i hans blick. Den blixtrade till i stolthet vid synen af ett evigt fortsatt välde också efter döden, men mattades strax, den log af list inför sonens ödmjuka ord men blef genast tung och trött af sorg. Så märkte han Adonias hår, och hans ögon vidgades och glimmade stirrande emot det. Hans läppar rördes i sällsamma sväljande rörelser, och hans röst kom hes fram. »Absalom», hviskade han. Det var ej glädje däri, ingen yrsel, han visste, att Absalom var död, och hans tanke trefvade öfver döda sorger. Långsamt drogs hans ansikte samman i gula veck och skrynklor, det var som om en gråt kämpat med långa tyngande års höljen och kväfts under dem; det var medlidande i hans skumma blick.
Men Adonia såg ej upp och talade vidare. »Absaloms lif är förbannadt», sade han. »Han reste sig i olydnad, hans vänner voro dina fiender, men Adonias lust skall vara din lust, hans röst skall tala dina tankar. Hans själ brinner af ditt blod.»
Då stirrade David ut, bort öfver honom.
»I konungsdalen», sade han, »reste han sig en stod af sten — ack inga söner funnos ju efter honom! Den står där ensam och hög, och hökarna speja från den efter rof. Jag ville dit och se Absaloms sten!»
Och hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger, han hörde åter budskapet om sonens fall, och under ekars svartgröna kronor såg han hans kropp hänga. Det var mer än gråt i hans blick, det var mer än förtviflan, det var dunkla djup af grym visshet och trött underkastelse. Han såg långt bort, hans öra var stängdt af svunna tiders våg.
Då reste sig Adonia, tung af misströstan, och släppte den lejontass, hvars guld han lekt med — med ens var det allt glömdt.
Abisag var bredvid honom, Abisag var öfver honom, hennes skönhet famnade om hans själ. Hon var snabb och skygg som dufvovingars fladdrande, hennes mildhet svepte emot honom som doft från en blomma, hennes ögons prakt lyste.
De voro svarta med glimmande guld öfver, guld var där öfver hennes kind, guldglans slocknade under hårets tyngd. Hennes blickar veko för hans, men vändes ej bort, drogo sig inåt med hans själ efter sig. Hon bar en purpurviolett dräkt, guldsnören knutna kring midjan med gyllene knoppar, i form lika slutna cederkottar; färgen brann omkring henne med solnedgångars glöd.
Han visste, att hon var Abisag, ehuru han ej sett henne förr, och hans vilja att äga henne flammade upp, med ens i låga. I hans trängtan efter makten kom det en ny eggande önskan, starkare än den förra, genom sin kraft bar den visshet med sig. Mot hans ögon slogo blodsvarta blixtar, och han vacklade, nära att falla. Men han lät intet ana af hvad han tänkte, ty ännu var hon konungens.