Han bugade sig åter öfver lejonhuden vid Davids bädd. »Du bestämmer allt», sade han, »du kan sträcka din hand ut och skapa mig stor, du kan förinta mig under din fot. Du har ej velat tala, och Adonia går och väntar i undergifvenhet. Hans lycka är trygg i dina händer.»
Då såg åldringen rätt in i hans ögon, utan stränghet, med hjälplös sorg såg han in i dem, som om han forskat i framtiden och vetat och beklagat det oundvikligas makt. »Absalom», mumlade han igen, »Absalom!»
Och Adonia gick med ögonlocken fällda och utan att vända sig mot Abisag, men hans blick brann under fransen, och han andades skälfvande kammarens luft för att ana hennes doft däri.
Sedan var hon jämnt framför honom. Där flydde icke en skugga för hans syn, som ej glödde i violett purpur, där lyste ej en solstråle, som ej bar glans från hennes hy. Öfver hans läger brunno och lockade hennes ögon, hans dröm stördes af sökande efter hennes röst.
Hans jakt efter kronan blef ännu hetsigare än förr, ännu mer flammande orolig; hans vänner sade: »Guldet, makten», han själf sade: »Makten och Abisag, guldet och Abisag, solen och Abisag!»
Hon var vinet som väntade efter en solig fest, hon var bäddens hvila och drömmens lycka, hon var allt. Han kved af jämmer att icke kunna tala henne till, hans ord sköto upp som yppiga blomskott, där hölster lyfter bristande hölster och brunno som rökelse, där han hviskade dem för sig själf, hans händer lekte med smycken och guld, han kväfdes af att intet kunna yppa, intet kunna ge.
Men när kronan var hans och allt, hvad kungshuset höll, då skulle Abisag komma inför honom likt ett skyggt gyllenbrunt rå, och i en ström af guld och glimmande skänker skulle hans kärlek regna öfver henne och be vid hennes fot.
När Adonias vänner sågo, att David intet beslöt, och att han slocknade mer och mer, då rådde de Adonia att draga ut och offra vid Rogels brunn på Soheleths sten: »Bjud de öfversta med dig och dina bröder, blott icke Salomo, så göra vi dig till konung!»
De drogo dit på morgonen, då solen sprang upp emot dem från bergen, röd och skälfvande som ett blodigt och lefvande hjärta, de skrattade i ljuset, och harnesken brunno, och dräkterna flammade i prakt mot gryningens långa skuggor. Ab Jathar, prästen, tvådde sig i Rogels brunn och drog sina kjortlar på; han lyste i gult och skärt och sköldens stenar blixtrade. Så drog han uppför kullen och efter böljade skaran. Tvänne tjänare förde vid dess nedtvingade hufvud fram en tjur som fnös mot mullen och stampade i oro.
Då böjde de hans hufvud bakåt, så att halsen spändes, och Ab Jathar grep knifven och skar. I en slungad stråle, som luktade sött och varmt, bröt bloden fram, och en präst fångade upp den i ett bronsfat, där den steg i bubblande purpur till brädden. Som ett torn faller, när grunden gräfs undan, sjönk djuret ned på sina kraftlösa knän, och jorden suckade under dess tyngd. Ab Jathar tog blodet och hällde det i stenens grop, och alla sågo på luftens sakta hvirflande rörelse, hur en ånga drogs uppåt och steg högt, som om den dragits in af kraftiga andedrag. Det var Jehova, som pröfvade Adonias offer och fann det godt, och Adonia spratt till af glädje.