Ab Jathar stack sin blottade arm ned i tjurens uppristade buk och grep magens hinnor med deras gula fett, lade kakor af honung och mjöl därpå och lyftade sin blodiga börda mot himlen. Hans ögon spändes ut med krympande pupiller, hans munvinklar skälfde, pannan skälfde, men den röda armen var orörlig, och han talade med rösten hög och sjungande likt metalltubors sång:
»Adonia, Davids son, Adonia, konungens son bringar offret af markens fetma.»
På stenen hade tjänarna lagt en trafve af kort ved, nu bredde Ab Jathar sitt offer däröfver och tände bålet med en brand. En lång hungrig låga steg genast, gul och rykande, ur det kådiga träet, slickade utefter blodet och pekade rätt upp som ett finger i den tysta luften.
Då spred sig ett sorl af jubel ikring, ty detta bådade godt, och Adonia blickade segerviss bort mot stadens kullar.
Nya offerdjur fördes fram, tjurar som darrade för slaktlukten, gumsar som vände blodsprängda ögonhvitor utåt. Deras strupar rosslade och bubblade vid dödshugget. Deras röda kroppar styckades konstfärdigt, så att blodet blef kvar i huden, och icke en droppe föll på jorden; bålet fräste af det fuktiga köttet, och från dess mörka lågor föll svart, blankt sot. Luften var ljum af blod, salt af blod, kom näsborrarna att vidgas och skälfva. Från den feta stenen sköt offerhögen uppåt lik en jätteblomma af blod och lågor, i röken stod solen blodröd utan strålar. Allas hjärnor grepos som af yrsel, luften vaggade och hvirflade, ögonen glänste af hänförelse, läpparna skrattade i grymhet, och af stundens jubel bars Adonias framtid likt ett baner, som lyftes af vind. Men ännu en gång skalf Adonia af oro, när han bragte sitt sista offer. Det var tvänne dufvor, de andra förstodo ej, hvarför han bragte dem, men det var för Abisag och sig själf, för att hon skulle bli hans.
När fåglarnas halsar vridits af, och de blågrå vingarna brutits, och de kastades in i bålet, fladdrade de af det starka draget och nästan lyftes brinnande, förtärdes, försvunno med ens. Det tycktes Adonia, att Jehova tog dem med nåd, och han kunde knappast bära sin glädje. Nu var hon hans, nu var allting hans.
När bålet brunnit ned, samlades man nedanför kullen, där köttet af offerdjuren redts till. Man åt och drack, och offringens vilda triumf blef bullrande af glädje.
Man nämnde Salomos namn och hånade honom under skratt och skymford, man räknade offrens antal, aldrig hade han bragt så många! Med lismande och vackra ord sökte han vinna sin Gud, med rena kläder och tvagning; hur skulle ej hans snåla läppar ha häpnat, om han bara sett så mycket blod! Som en Herrens ark skred han fram, så försiktigt. En stentafla hade han i bröstet i stället för hjärta. Han skulle vara här, Salomo, och se, om han tordes vara kung för krigare, han, skökan Bath Sebas son, — hon skulle vara här, den hyndan! Vid hennes hår skulle man gripa henne, hon, Adonias fiende, och trycka hennes nos mot de blodiga hudarna, hon, Urias blodiga änka, och hennes målade naglar skulle gräfva i jorden af skam.
Man var rusig af triumf och öfvermätt af föda, man skakade sina vapen mot Edom och Syrien, mot Ammon och Tyrus och svor vid Adonias namn. Joab steg fram och ropade ut honom till konung, och ur öppna munnar ropade alla med. Det blef en hvirfvel af röster, som slungades uppåt och stötte samman och studsade utåt, det blef en pelare af jubel och triumf som bar himlen, och solens smältande och förblindande eld lyste Adonias ära.
Han tog mot hyllningen med blicken lugn. Nu, när han hade det åtrådda visst och nära att gripas, darrade ej längre hans händer af begär. Som eld förenar sig med eld, enades hans väsen med makten, endast tanken på Abisag kom hans strupe att sammansnöras af otålig åtrå och lockade bilder att fladdra för hans syn.