Då steg där ett skri öfver höjderna, likasom till svar på deras, och några gälla toner ur pipor svingade högt upp och dansade i fröjd. Det var kvinnoröster däri, mansröster, tusenden af stämmor, det måste vara hela staden, som från ekande murar sände sin triumf utåt. Hvad kunde det vara? Hade ryktet redan nått dit?
Då sjönk det ett mummel och sorl och steg igen, och närmare kom det med pipornas drillande kvitter, och ur skriet trängde ett ord, lyftes öfver halft och dränktes igen, bröt fram gång på gång, tills det anades af förnimmelsen, och bleknade läppar hviskade »Salomo» och »konung».
Där kommo rykten, förvirrade hviskningar, motsägande rop. Från en klippa tyckte sig några skönja hur fältet i fjärran böljade af viftande kläden och sträckta armar — så kom där ett bud: »Salomo är konung. Till David har hon gått, Bath Seba och påmint honom om ett löfte, vid Gihon är Salomo krönt med olja ur tabernaklet; han har suttit på Davids stol, David har välsignat honom; det skall, I hörden, var folkets glädjerop.»
Då spredos med ens Adonias vänner för vissheten, att intet var att göra, och Adonia fruktade för sitt lif och gick att söka fristad i Herrans tabernakel.
Det låg en tung blå rök därinne, och lampornas sken från ljusastaken trängde icke fram till tapeternas kerubim. Luften var hotfullt oviss, ty man såg ej, hur stort rummet var, och fylld af rökverkets lukt, men från brännofferaltaret därutanför trängde en äcklig dunst af brändt fett.
Därinne stod arken, tryckt under nådastolens vingade gestalter, framför glänste rökofferaltaret, och Adonia grep med händerna om dess horn för att freda sitt lif; det var klibbigt af försoningsblodet och halkade under hans grepp. Han stannade där, medan ett bud bragte Salomo hans underkastelse.
När hans ögon vant sig vid den täta luften, såg han rundt omkring sig allt intill hörnen, väggarna voro mörka af rök, och här och där fanns ett svart blodstänk. Kerubernas sällsamma långa ögon stirrade grymt och kallt förbi honom, på nådastolen var också keruber som blickade kallt in i hvarandras gyllene ansikten; han räddes och väntade sin död, men rökelsens tunga doft stannade hans tankar. Han visste icke, hur länge han stod där stel och kände det blodiga guldet kallt under sin hand, hans ögon fjättrades allt fastare vid änglahufvudenas stirrande klot, och hans fasa trefvade att samla sig till undran, hvad den bar på, deras blick.
Då såg han deras hufvud vända sig nedåt, och röken tätnade under vingarna och genomlystes af ett torrt glödande sken, och i skenet brann ett ljus, ett förblindande, uddigt ljus af hotfull, förfärande skapnad. Adonia trodde sig se Jehova.
Härarnas gud, som bräcker murar och trampar sönder kopparspjut likt rör, öknarnas gud, hvars makt speglar sig i den brännande röda sandens spegling, lagarnas gud.
Och Adonia hörde hans röst.