Den var stark och förfärande, den kom ej ur några läppar, ur något bröst, den var där, var öfver allt, klang hårdt och hånfullt och vredt. Adonia var som en sträng, darrande och dränkt i ljudet.
»Hvem är du att vara konung, hvem är du att bära mitt löfte? Din håg är vek, dina händer famla. Att brinna af fåvitsk lust och trängta och gråta och skakas af lidelsens grepp vid ditt bröst är du till. Att lysa och fladdra i vinden som en purpurdräkt är du till, — behöfver jag purpurdräkter? — att slitas och trampas i mullen som en purpurdräkt är du till!»
Den tystnade i förakt, och Adonia ville sänka sitt hufvud för Jehovas åsyn, men hans nacke var stel, hans ögonlock lydde ej, fjättrad stod han, brännande öppnades hans ögon för fasan. Han visste, att Gud var hans ovän, och att han skulle förintas.
Där kom ett bud från Salomo och ropade utanför tältet och förkunnade konungens nåd och misstro. Barmhärtighet fick Adonia för det, som brutits mot den förre Salomo, hotelse mot hvarje åtbörd, som kunde tydas fientlig mot konungen Salomo.
Men Adonia brydde sig föga därom, blott han fick fly från gudens skräckfulla närhet, han drog sig bort baklänges med händerna stelt framför sig och tankarna stela. När han kom ut, flydde han solen och stängde sig i sin mörkaste kammare, att dölja sin skam och sin sorg.
Snart slocknade David och dog, men Adonia visste det knappt och tillbragte sina dagar och nätter, i domning och grämelse.
Och Abisag af Sunem var fri från sin tjänaresyssla och försvann i hopen af jungfrur och fann dagen tyngre än någonsin och bergen mer fjärran och sörjde den börda, hon mist. Då slog det plötsligt Adonia, att nu kunde Abisag bli hans.
Förut hade han begraft äfven henne under spillrorna af sin ramlade lycka, och hans minne hade blott haft en trög kvidan för hennes namn. Nu glänste hon åter framför honom i all sin skönhet och sitt eggande jubel, hon drog honom med sig fram i solen, hon väfde guldglans i hans rymd igen. Åtrån brände hans själ.
Han sprang spänstigt upp från bädden och andades åter luften med lidelsens korta andedrag; den var sval mot aftonen och bar tung, söt doft af hvita blommor. Han ville ha klädt sig som en brudgum i ljus, guldstickad dräkt, så kom han ihåg, att det först gällde att i ödmjukhet vinna konungens gåfva. Hans ansikte tog smidigt den min, det skulle ha därför, hans tankar letade bedjande och hyllande ord, han njöt att få krypa i stoftet och tigga sig till Abisag.
Så tog han sin nöttaste kjortel på af svartrödt tyg, men under armodet lyste hans glädje och hopp, och hans fötter dansade öfver marken.