Han sökte Bath Seba för att genom hennes förbön vinna sitt mål, och gick emot sin hatade fiende med leende vördnad och smickrande, glittrande blickar.
Hon betraktade honom misstroget. »Kommer du med frid», sade hon.
Adonia böjde sig djupt för den afskydda och svarade: »ja, med frid kommer jag. En bön har jag att göra.»
Och därmed bröt öfver honom all hans sorg, allt hvad han mist, hans grämelse och maktlöshet och hans längtan efter Abisag; hans händer lyfte sig att slita sönder manteln och hufvudets hår, hans ansikte badade i gråt, och hans röst skrek och kved. Han sjönk ned till hennes knän och famlade efter stöd.
»Se», klagade han, »riket var mitt, jag var den äldre, och jag höll det i min hand, allas hjärtan slogo mot mig, jag skulle ha blifvit en stor konung. Jag offrade vid Soheleths sten, och Jehova tog mitt offer, och solen stod stilla öfver röken — så blef din son konung, och allt blef hans, Jehova ville det så.
»Mitt blod blef saknad och smärta, och luften blef bitter; mitt bröst brände, och om natten såg jag mitt lif upplösas. Allt I tagit från mig, min tanke hade intet att hvila vid. Men gif mig Abisag af Sunem till hustru, och jag skäll glömma allt — o, skaka ej på hufvudet, säg ingenting, men hör mig! — Abisag är glömska från allt. Lyckan och skrattet är hon, hon har aftonens glans öfver sin hy, hon har vinden under sina fötter, hon leker som ett rå. Du har aldrig sett henne. Hon böjer sin hals, och skuggan glimmar som guld, hennes ögon äro drömmar. Gif mig Abisag, och jag skall glömma, att riket var mitt, och jag skall välsigna Eder båda. Om jag hade blifvit kung, hur kunde jag då ha blifvit hos Abisag jämt. Hon är gyllenbrun i mörkret, och hennes ögon lysa af sig själfva.
»O Bath Seba, du har sett henne, och du vet, att jag icke kan lefva utan henne!»
Han såg upp och fann i Bath Sebas blick undran och förakt och tvekande ovisshet. Då kysste han hennes fötter och vätte dem med tårar och bad:
»Du, du har älskat!»
Han kunde ej säga mera, ej röra vid hennes blodiga rykte, som han så ofta hånat och förbannat. Nu syntes hon honom blott ha handlat, som man måste handla, ty hon hade ju älskat, och var det icke hennes hand, som skulle gifva Abisag? Han fortsatte: