»Jag önskar intet annat än Abisag. Hvad är det andra för mig? Allt gör mig trött och min längtan gör mig trött; jag löses upp i gråt. Men ett ord af dig lifvar upp mig igen, ett ord blir sång och spel och jubel.»
Bath Seba betraktade honom och såg i sitt inre, och hennes förakt blef afund. Sedan hon öfvervägt, lofvade hon: »Jag vill bedja konungen.» Och hon gick.
Adonia sprang upp med glädjens visshet öfver sig, han kunde ej bli stående, han gick af och an, färdig att stöta mot murarna som en fångad fågel i förväntansfullt jubel.
Men Bath Seba nådde fram till Salomos tron. »Jag har en bön till dig», sade hon. »Låt mig ej komma på skam!» Och Salomo tog mot henne vördnadsfullt och lofvade det.
Då framförde hon Adonias bud. »Gif honom Abisag», slutade hon.
Redan vid Adonias namn flammade konungen till i upphetsning, ty han fruktade för sin medtäflare ännu och hatade honom. Vid Abisags blixtrade hans smala ögon af glädje och hans tankar letade snabbt, medan anletsdragen togo vredens förstelning. När han lyftade sin arm med dräktens tunga, långa veck och talade, bar hans stämma endast förfäran öfver synden och härskarens straffande stränghet.
»Abisag af Sunem», ropade han, »Abisag begär Adonia! Så må Gud fördärfva den som vill kränka sin faders blygd. Detta har Adonia talat till sin egen dom, mot Herrans lag har han syndat.»
Hans smala ögon stodo riktade rätt fram och sjönko i hycklad sorg, ty han ville icke möta någons blick, visste att det var lögn, det han sagt, och att Abisag varit Davids tjänarinna blott. Han slutade i en ton, som hvar och en förstod bära inseglets kalla visshet i sig: »Måtte Herren förinta mig, om han ej talat detta mot sitt lif! Så visst som Herren lefver, i dag skall Adonia dö.»
Då gick Benaja, krigsöfversten ut, han drog svärdet, redan innan han hunnit Adonia, och fingrarna trefvade kring fästet efter ett fast grepp. »Du skall dö», sade han.
Adonia spratt upp ur sin väntan, gick emot honom med löjet ännu icke borta från läppen af det jubel, han väntade på och utan att förstå, hvad Benaja sagt. Då stelnade hans ansikte i förfäran, och han stammade otydligt sin fråga. Där kom intet svar. Benaja stötte honom svärdet i strupen så hårdt, att det drogs med i fallet.