Så dog Adonia som trott sig nära att bli konung och nära Abisag och nära lyckan.
Men Abisag af Sunem fick aldrig ens veta, att hon varit älskad, och hon hörde intet om Adonias död. Hon sörjde, men icke öfver den som dött för hennes skull. Hon visste, att hon aldrig skulle se sina berg igen, och hon drömde allt mera matt, allt mera sällan om dem och om Zuar, där kom som en dimma öfver allt, hvad hon kände och såg. Hon förstod, att hon var dömd att åldras och kallna och blifva som en sten utanför konungagubbens grift.
Biondello.
I en sal i Romancias land är det många ljus och mycket folk; vi se blott en del däraf, ty vi stå under skuggan i en dörröppning bakom tvänne män. — Mellan fönstrens skulpterade poster och takstöden, hvilka tyckas förmå att bära sin börda genom kapitelernas svällande och blommande kraft bara, ligger natten svart i de obeslöjade fönstren. Det är många och vackra färger i dräkterna, men vi ha ej tid att se det, allas blickar äro vända mot en ung man i malvaviolett som synes ämna improvisera.
Nu ser han rätt ut ifrån sig med ögonen så öppna, att hvitan glimmar rundt kring pupillen, skrattar ett skälfvande tyst skratt som tycks ligga nära gråt i sin hänförelse och talar:
Lik vinets purpurglans, så lätt som eld,
I bägarens sköna, speglande rundel hälld,
Lik vinets kraft som verkar rikt och sött
Och väcker med lena händer din fröjd, som är trött,
Från tunga och kalla guldet smeker din gom,