Från jorden djupsta smärtas skrik
Blir tunt som glans ur stjärna.
Min döda brud i himmelrik
Har glömt det — ack så gärna!
Hvad var det, hon skulle ha glömt, åh hvad fanns det att glömma, hvad fanns det bakom, — framför var allt! Och hon drömde sig djupare in i det, och hennes tankar spunnos allt finare och mer bristande spröda, hennes själ brann af längtan, och blommornas kvällsstarka doft vältade sig fram och tog henne.
Då stannade gästerna af i sitt oroliga tal, och det sista ordet föll emellan dem, och musiken stannade af och föll stumt. Alla stirrade på Elsbeths ansikte som blef så blekt under det gula ljuset, alla kände sin ängslan springa fram som en kall fläkt, — de störtade alla upp, när hon föll bakåt i svimning, och stannade stela i sin rörelse, när de visste, att hon var död.
Hon var kväfd i famnen på extatisk lycka, som dödat genom sin intensitet; som kristaller kunna brista i stycken af en ton, så fin och stark, att dallringen däraf löser upp deras sköra och klara form, hade hennes lif brustit. Af mysteriets vin hade hon druckit och stelnat af dess köld.
Öfverstarkt hade hon fattat och känt den kärleksglädje, som drömmes, — den glädje, som bjöds henne, den hade hon gått ifrån, som man svarar nej till en alltför fattig fest, och det var ändå jordens största, men som hon skulle funnit matt och grof. Hon hade lefvat sig så djupt in i det, som aningen famlar efter, att hon lyftades i det, med blodets kraf hade hon låtit det väfva sig samman, som puppan i fjärilen hade hon dött.
Nu låg de närmastes oro böjd öfver henne, och där ljöd gråt, men icke stark.
De andra sågo blott och tyckte, att de aldrig sett döende solljus så glänsande som nu öfver Elsbeths bröllop, de sörjde ej, ty de trodde bara att nu hade den kommit, den gäst, de väntat på, och den köld, de känt, var bara köld ur hennes kläder. Ty de tänkte, att Elsbeth var lyftad vid himladrottningens hand till tack för hennes stora fromma gåfva och hennes tårar af skam, när hon gaf, och några trodde sig ha sett Gudsmoderns djupa, ständigt underfyllda blick en kort sekund där under blomsterrankan. Och de afundades Elsbeth hennes lott.