Men Conrad, mystikern tänkte ej så. Han såg på hennes ansikte, och i vecken kring munnen och ögonens blinda blick fann han ett uttryck som af den högsta kärleksextas, en spasm af öfverstor lycka.
»Hon har dött», tänkte han, »emedan hon af jordisk glädje och jordiska begär velat bygga en bro till evigheten. Hennes fantasi har varit stark nog att nå så högt, att hon ej kunde komma tillbaka, hon svindlade, då hon såg ned. Då brast det vid jorden i stället för däruppe, som för andra.
»Hon var lycklig, när hon dog, ty hon visste ej, att det var en lögn, hon stod på. Den enda salighet, som kan tänkas, är lugn och dödslik ro — så kom hon ej ens till dörren af den ort, hon ständigt drömde om, var på orätt väg allt från början. Men tusenden drömma samma dröm och se den sudlas i smuts och slås i stycken och tro på den ändå, i gråt och ånger och tuktade sinnens flykt för olyckan är deras aning till — få ha haft den så skön, som hon. Och är den synd, och skulle man tänka, att synden botas i skärseld, då passar för denna intet värre straff än den solljusets eld som bleker rosenblad, tills de hvitna.»
Så böjde han sig ned, äfven han, för Elsbeths lycka och lät sin blick samla allt till ett minne. Hennes bleka hufvud öfver klädningens prakt och alla färgerna ikring, flammande upp i en sista djup glans för det sista låga solljuset, medan från bäcken den lättaste dimma började lyfta sig ur skuggan och lofvade att snart famna allt, när mörkret var där.
Han såg åskådarnas glänsande ögon, vidgade af undran och deras kinder, bleka af rysning och glädje inför mysteriet, och blommorna under deras fötter och deras famlande händers oro, och han tänkte:
»Nu brinner i alla den feber, som sträckt henne till jord.»
Miraklet.
I.
En bondstuga. Mathieu står i den halföppna dörren.
Det är höst och snart skymning.
Jeanne.