Strax därefter började vägen sänka sig ner mot en smal dal. Man såg en slingrande älv på dalbottnen, gårdar, hus, åkrar, träddungar och en liten vit kyrka.
Men innan de ännu voro nerkomna i dalen, höjde skjutsbonden piskan an en gång.
»Jag tror minsann, att det är prästfrun, som kommer gående här framför oss på vägen.»
Då Lotta Hedman hörde dessa ord, tilltog trycket över bröstet, så att hon knappt kunde andas. Allt hennes mod försvann.
»Å, varför har jag gett mig ut på det här sättet?» tänkte hon. »Sigrun kanske inte en gång kommer ihåg mig. Varför har jag kastat mig ut i det har äventyret? Är det bara för att bli försmådd och gjord narr av?»
När skjutsbonden, som trodde, att hon skulle till prästgården som tjänarinna, frågade om hon ville, att han skulle hålla in hästen, så att hon fick hälsa på sin nya matmor, blev hon alldeles förvirrad.
»Gud i himlen!» suckade hon. »Jag har inte lust till något annat än att vända om.»
Sedan, när Sigrun bara var ett par steg före dem, blev ångesten så stor, att hon inte kunde härda ut. All tro på maningar och röster svek henne. Hon sträckte ut handen och fattade tag i tömmarna.
»Vänd för all del!» ropade hon. »Jag ska inte fara längre. Jag är visst kommen orätt.»
Men de voro inte längre borta då, än att Sigrun hörde henne och vände sig om. Och när hon såg den främmande kvinnan, som ville ta tömmarna från skjutsbonden, for ett litet leende över det allvarliga ansiktet.