»Vad i all världen har Sigrun och hennes man tänkt på, som har flyttat till en sådan trakt?» undrade hon. »Förut lär de ju ha haft det bra. Nära havet, välbärgad församling, människor runtom. Varför har de dragit sig undan till en sådan ödemark?»
Den där steniga trakten meddelade henne något av sin egen hopplöshet.
»Här kan varken prästen eller någon annan få något att leva av. Ja, jag får väl ge mig i väg hem tillbaka, om de inte har så mycket, att de kan ta emot mig.»
Just nu föreföll det henne inte så välbetänkt, att hon hade gett sig åstad till sin läskamrat Sigrun Rhånge utan att vara varken väntad eller ombedd. Hon borde allt ha skickat några hälsningar genom Sigruns föräldrar eller på något annat sätt underrättat om sin ankomst.
»Herre Gud!» tänkte hon, där hon satt på skjutskärran. »Alltsedan Sigrun flyttade från Stenbroträsk för sex år sen, vet jag nästan ingenting om henne. Hon skrev ju ett par brev första året, och den sommarn hon var hemma och hälsade på såg jag henne några gånger, men vi gjorde just ingenting, varken hon eller jag, för att liva opp vänskapen.
Jag får ju inte glömma de vackra brev jag fick från henne, då hennes lilla dotter var född. De gjorde mig stor glädje. Hon ville till och med, att jag skulle flytta ner till henne och hjälpa henne att sköta om flickan. Men jag kunde ju inte resa från föräldrarna, och jag hade väl ingen lust heller. Jag tyckte, att det var svårt att komma till Sigrun som piga, och jag var rädd för mannen. I alla fall har jag nog ångrat mig sedan, för när flickan dog, så kunde jag inte låta bli att tänka som så, att om jag hade varit hos Sigrun och hjälpt henne med barnet, så hade det kanske fått leva. Och Sigrun kanske tänker på samma sätt. Alltsedan den tiden har jag inte hört ett ord från henne.»
Hon började känna ett starkt tryck över bröstet. Hela denna resa var troligen alldeles överflödig.
»Ja, det får vara, som det vill,» avvisade hon sin tilltagande ängslan. »Varje dag hörde jag röster och maningar, som befallde mig att fara. Jag hade ingen ro under mina uträkningar. — 'Först Sigrun, Sigrun i första rummet,' svarades det mig, då jag ville veta något om kriget och tusenårsriket. Och när far och mor var döda och bror hade övertagit stugan och lämnat den usla källarkammarn åt mig, så varför skulle jag inte ge mig i väg och se efter om hon behövde mig? Seså, Lotta Hedman, raska opp dig! Du har i alla fall fått se något av världen. Du har inte kastat bort dina pengar alldeles i onödan.»
Just då hon på detta sätt försökte liva upp sin sjunkande tillförsikt, höjde skjutsbonden piskan och pekade mot ett spetsigt, svart kyrktorn, som höjde sig ur en träddunge.
»Se där har vi kyrkan!» sade han. »Nu är vi snart framme.»