I hela nejden runtom Algeröds prästgård rådde stillhet och vila och likaså på själva prästgården. Hästarna hade kommit hem från arbetet och voro inställda i stallet. Korna hade blivit mjölkade, och hönsen voro uppflugna på sina pinnar.

I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar. Hon hade bibeln framför sig och penna och bläck och papper och gjorde djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken.

I köket inne i stora byggningen hade elden fått slockna i spisen, och köksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och försökte fundera ut hur de skulle få fason på ett blusliv, som hade kommit misslyckat från sömmerskan, och i drängstugan låg drängen och sträckte sig på en bänk och väntade på kvällsvarden.

Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en gungstol, som stod i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och läste i en tidning. När han lyfte ögonen, kunde han se in i nästa rum, där hans hustru hade slagit sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon stödde hakan mot händerna och såg in i den brinnande brasan.

Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen, som prästens hade tagit emot i inackordering för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom, som hade lagt sig över dem, sedan de hade flyttat till det magra pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio års man, som just aldrig hade gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt under förmyndare och blivit skickad upp i obygden för att hindras från att förstöra det lilla, som han ännu hade kvar av pengar och hälsa.

Man kunde märka, att häradshövdingen en gång hade haft ett litet slaganfall, för han var en smula sned i ansiktet och det vänstra ögonlocket släpade ner över ögat och ville inte gärna höja sig, men han var det oaktat en vacker karl med stram hållning. Han ägde mycken världsvana, hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande och intelligent man.

Han hade dragit fram en länstol till brasan och berättade för Sigrun om hur det såg ut borta i det främmande, som hon aldrig hade sett och aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk prästgård.

Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga önskningar och lät ordströmmen brusa fram över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat följa med i berättelsen. Det skulle ha förstrött hennes egen ångestfulla längtan, men hon förmådde inte.

Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg på dem från rummet, där han satt. Och när han lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal om stora städer i de länder, där kriget nu rasade som värst. Och han tänkte, att Sigrun var bra tålig, som gitte höra på allt detta långa prat.

Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagårdspigan sköljt ur mjölkkärlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och brygghuset inte mer skulle användas för den dagen, flyttade Lotta dit ut med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och för den stora svarta ugnen med de väldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsförhängen, som skylde allt det svarta och nerrökta och kom brygghuset att se ut nästan som ett rum.