Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och ännu en sådan flyttade hon ut från sitt rum och ställde bredvid bordet. För Lotta var van, att Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa kvällarna. Ibland kom den inackorderade häradshövdingen dit ut och satt länge och lockade henne att tala om Sigrun, och ibland kom till och med prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hon hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga tusenårsriket.
Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket att stanna hos dem för att sköta höns och andra smådjur, men de hade sagt henne, att hon måste nöja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med glädje. Sigrun hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt henne i brygghuskammaren och gett henne riktigt präktiga möbler. Lotta hade fått ner sina tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin egen mathållning, så att hon var oberoende av det andra gårdsfolket, och om kvällarna hade hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte hon, att hon hade en hel salong att svänga sig i.
Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från kammaren ut i brygghuset, lämnade drängen drängstugan och gick in i köket för att få någon att tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit. Och i köket började man nu prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden såg, att inackorderingen var kär i hans hustru.
»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne förut,» sade lagårdspigan, »att han flyttade upp till vår socken, för att hon inte skulle råka någon annan än honom. Men att häradshövdingen är kär i henne, bryr han sig inte om.»
»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade drängen. »En gammal, slagrörd karl!»
I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen som förut. Men han talade inte mer, utan hade dragit sig upp i länstolen och satt tyst och funderade.
Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han berättade för henne. Vad ämne skulle han välja, som skulle tvinga henne att lyssna?
Han hade talat med henne om livet ute i stora världen och om den roll de sköna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem såsom de, som hade att försona en med tillvaron. Han sade, att männen blevo goda och ödmjuka, när de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han hade sagt henne, att den, som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara sin plikt att låta den verka helande, försonande, förbättrande ute bland människorna.
I själva verket visste han knappast om hon hade hört ett ord av vad han hade sagt.
Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet till sig, då mannen var närvarande. Då talade han aldrig med henne, utan endast med honom.