Nu var det också slut på hennes krafter, och hon började klaga som ett barn.
»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade hon. »Hjälp mig ut till Lotta Hedman!»
De två tjänarinnorna togo henne då under armen och förde ut henne tvärsöver gården till brygghuset.
Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren, såg dem komma gående, och hon skyndade emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen, som hela kvällen hade stått och väntat för hennes räkning.
»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade Sigrun. »Jag har ingenting orätt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Med detsamma blev hon likblek och höll på att svimma, men Lotta stänkte vatten på henne, och då hämtade hon sig.
Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och såg, att det var varken djupt eller farligt, men det, som skrämde henne, det var, att Sigrun knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphörligen, och hon upprepade ständigt ett och detsamma. Och hennes röst var skrikande och hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka stämma.
Det märktes, att hon försökte tala om för Lotta hur allt hade gått till, men hon kunde bara upprepa samma sak.
»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
Hon darrade och ryste och såg från den ena till den andra med vitt uppspärrade, förskrämda ögon.