»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»
»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort,» sade Lotta och duade henne som i forna dagar.
»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt. »Jag har ingenting...»
Lotta försökte avbryta henne.
»Jag är rädd för att du håller på att bli sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi ska be Malin, att hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga dig.»
Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen plötsligt.
»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till honom,» sade den sjuka helt kort och klart.
»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det menar du inte.»
»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon. »Jag vill ligga i din säng. Jag känner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag känner mig trygg.»
Strax därpå började hon med sitt: