FÖRBEREDELSER.
Människor, som på ett eller annat sätt ha fått kännedom om den beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds prästgård, vilja gärna kasta all skulden på Lotta Hedman.
»Om inte den unga prästfrun hade haft omkring sig en sådan där överspänd varelse, som förvred huvudet på henne med sina syner, skulle det inte ha skett någon olycka,» säga de.
Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman orätt. Hon har aldrig i hela sitt liv, varit mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes vänner i den andra världen lämnade henne i okunnighet, så att hon inte hade den ringaste aning om vad som förestod.
Man förstår ju, att den första natten, då hon satt och vakade över Sigrun, måste hon ha känt stor oro och ängslan. — »Hur ska detta sluta?» frågade hon sig gång på, gång. »Hur ska dessa två människor kunna börja att leva tillsammans på nytt? Sigrun är ju alldeles förskrämd, och han å sin sida måtte ha mist allt förnuft och farit fram som ett vilddjur.»
»Men det var ju i alla fall endast svartsjuka,» tröstade hon sig själv. »Och fastän Sigrun är lite rädd för honom, så märks det nog, att hon håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så kan den säkert föra dem tillsammans igen.»
Framemot klockan ett på natten öppnade Sigrun ögonen, satte sig förvånad upp i sängen och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes litet förvirrad till en början, men sansade sig hastigt och sade till Lotta med fullkomligt lugn röst:
»Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men du ska inte släcka lampan, och du får inte ta av dig kläderna. Du måste vara till reds att försvara mig.»
Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i sömn på nytt. — »Hon är rädd ännu, men hon var fullt redig,» tänkte Lotta Hedman. »Tack och lov! I morgon är hon kry igen.»
Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig på en liten utdragssoffa och sov ända till sju, då hon steg upp för att gå till lagården och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade dörren, ropade Sigrun henne tillbaka.