Hon grät och darrade, därför att Lotta hade ämnat lämna henne. Återigen var hon djupt upprörd, och då Lotta sade henne, att kyrkoherden var skadad och inte kunde röra sig, var hon ur stånd att fatta detta.
Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det grå höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Hon måste ropa in henne, säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och inte kunde lämnas ensam samt be henne överta Lottas sysslor för denna morgonen.
Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen hade alls inte kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som bodde ett stycke söder om prästgården. Där hade han stannat över natten, och nu på morgonen hade kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans saker.
Det vållade ingen sorg. Alla människor voro glada över att den mannen var borta från gården.
Och med prästen stod det verkligen illa till. Han trodde själv, att det ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade lovat komma fram på dagen.
»Så går det, när man inte far fram som folk,» sade lagårdspigan. »Vi visste ju allesamman, att inackorderingen var kär i frun, men en skulle väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om en sån där gammal sjukling.»
Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles ledsen över det där benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen, Sigrun skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse. Lotta var färdig att anse det för en Guds nådefulla skickelse.
»Tack och lov!» suckade hon. »Nu går allt bra. De blir kanske lyckligare än förr, när detta är överståndet.»
Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens pojke smygande med ett brev, men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oöppnat.
Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela gården tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern.