»Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till mods,» sade köksan och husjungfrun, då de kommo ut i brygghuset för att fråga efter matmodern. »Det är, som om någon skulle ligga och dö.»
Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få höra hur det stod till med hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade någon feber, och att det lilla krossåret i pannan inte var något att tala om.
Men då han föreslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade Lotta bestämt nej. Det var bäst, att Sigrun stannade, där hon nu var. Hon var så skälvande och uppskrämd.
»Hon är väl rädd för mig,» sade mannen.
Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna benet, som smärtade honom.
»Hon kommer tillbaka självmant, bara hon får igen krafterna,» sade Lotta hastigt.
Den sjuke suckade. »Hon kommer aldrig tillbaka till mig,» sade han, »aldrig till mig. Hon får aldrig mod att komma tillbaka.»
Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle känna medlidande med den mannen, som hade rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men nu försökte hon i alla fall att trösta honom.
»Å, nog ska lyckan vända tillbaka till det här huset,» sade hon.
Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja man och hustru. I stället gjorde hon allt, som i hennes makt stod, för att försona och återförena.