Då doktorn kom långt fram på dagen, sade han ungefär detsamma om Sigrun, som Lotta: att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon skulle bli bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade fått sina nerver förstörda, och nu hade det kommit till något slags kris.

De skulle vara varsamma med henne. De fingo inte säga emot henne, hon skulle inte ansträngas. Man fick inte övertala henne att företa sig annat än det, som hon kände lust för.

»Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet,» sade doktorn. »För det kan förhålla sig på helt annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru Rhånge råkat ut för någon smitta, och att hon ligger med fröet inom sig till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svårt. Men detta kan jag inte nu ge besked om.»

Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa doktorns ord, som hade blivit hörda av flera på gården. Hon förvånade sig då över att de hade blivit sagda och trodde, att det hade skett på en högre tillskyndelse.

En hel vecka förgick på samma sätt. Varje dag kom ett smygande bud från gästen hos kyrkvärden och blev återsänt med oförrättat ärende. Varje dag kallades Lotta in till kyrkoherden för att avge sin rapport. Varje dag låg Sigrun och sov från morgon till kväll.

Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande, sade hon till sig själv: »Det var något inom henne, som visste vad som förestod henne. Hon sov inte, därför att hon var matt och trött. Hon låg och samlade krafter.»

Även de stunder, då den unga frun var vaken, låg hon stilla och tyst.

Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, såsom sade hon ja till något, som hon föreslog sig själv. Lotta tänkte nog, att hon låg och gjorde upp sina framtidsplaner, men ännu så länge hade hon ingen kunskap om dem.

En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i prästgården och hämta sju hundra kronor, som hon hade liggande i en byrålåda. »Det är alltsammans mitt eget,» sade hon. »Jag har sparat ihop de pengar, som jag har fått från föräldrarna på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag är rädd om dem, och jag tycker, att det är ängsligt, att de ska ligga där inne i det tomma huset.»

Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och gick efter pengarna.