En annan dag längtade Sigrun efter något att läsa, och Lotta hämtade en tidning. Hon låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar och järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån sig. Lotta fäste sig inte vid detta, då det skedde. Efteråt kom hon ihåg det.
Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter på allvar. Det rådde inte någon vidare kyla, men det hade kommit så pass mycken snö, att marken var vit. Det hade till och med blivit slädföre.
Detta vita utanför fönstren, som påminde Sigrun om hembygden med dess långa vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande på henne. Samma dag, som den första snön kom, steg hon upp och klädde sig.
»Det var rätt, ängeln min,» sade Lotta Hedman. »Du kommer förr till krafter, om du försöker att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert, att jag ska få dig frisk till jul.»
Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln.
»Är det jul snart?» sade hon. »Jag hade glömt, att det ska bli jul.» Hon berördes tydligen obehagligt av att bli påmind om den stundande högtiden. Omöjligheten att under julen inte leva under hemmets tak tycktes ha slagit henne. »Om något ska göras, måste det ske före jul,» mumlade hon. »Jag får lov att vara färdig före jul.»
Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att det var fråga om någon julklapp, som måste vara färdig till julafton.
En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun om den mannen, som hon hade råkat på tåget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande, röst, hans ödmjukhet. — »Han var mycke vänlig emot mig,» sade hon, »men just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.»
»Vad var det för en syn?» frågade Sigrun.
»Det var något långt norrifrån,» sade Lotta. »Jag såg en ismark och ett svart tält och en lång släde.»