»Jag vet inte hur det går med mig, Malin. Jag tror, att jag håller på att bli riktigt sjuk. I kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag har blivit röd över kroppen. Jag håller på att få någon utslagssjukdom.»
»Varför säger hon så?» tänkte Lotta. »Hon är alldeles frisk. Hon har alls inte något utslag.»
Men hon funderade ut, att hennes vän ville förebygga allt tal om att hon skulle fira julfesten i det egna hemmet. »Hur ska detta gå?» undrade Lotta med nyvaknad oro. »Ska hon aldrig komma ifrån förskräckelsen för mannen? Ack, det har alltid varit så med henne! Då hon en gång har blivit skrämd för någon, finns det ingen möjlighet att få henne lugn.»
»När man bara tänker på att hon, som är så ivrig att få sköta sjuka, inte går in i huset och vårdar honom, att hon knappt frågar efter om han är bättre! Det är riktigt dåliga tecken.»
Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun föreföll så där matt och bortkommen, som folk brukar, då de ha legat till sängs några dagar.
»Vad är det för olycksöde, som följer henne?» tänkte Lotta. »Varför ska hon, som är ren och oskyldig, fin som den finaste och skön som den skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort bättre än ett uthus?»
Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prästfruns förfinade skönhet och brygghusets nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga tak.
»Sannerligen gör det mig inte ont om både honom och henne,» tänkte Lotta »Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger och längtar efter henne.»
Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund såg Lotta, att hennes vän slog händerna för ansiktet och började vagga fram och tillbaka.
»Om jag vore död!» klagade hon. »Det vore det bästa. Om jag ändå kunde få dö!»