»Det blir ju för tungt och tråkigt för dig, Sigrun, att bo här ute i brygghuset,» sade Lotta hastigt. »I morgon tror jag att vi tar och flyttar in till dig.»
Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt.
»Vad menar du? Vad är det du säger? Har han mutat dig?»
»Men, jag tror sannerligen, att du är alldeles förryckt, Sigrun.»
»Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är förstörd av skrämsel. Å, du vet inte hur jag har haft det.»
Hon började berätta. Inte mycket, men bara så, att den andra skulle förstå. »Hur ska jag kunna gå tillbaka till detta?» sade hon.
»Men det är ju ändå bara bevis på att han tycker om dig, Sigrun.»
»Jag tycker om honom,» sade Sigrun. »Jag har aldrig, aldrig, hör du, Lotta, varit otrogen mot honom med så mycket som en tanke, men han har aldrig litat på mig, och det gör mig ont. Det gör mig mer ont än något annat.»
Lotta Hedman sade något om att svartsjukan var sådant, som hörde ungdomen till. Den försvann av sig själv, då människorna blevo gamla tillräckligt.
»Nej,» sade Sigrun, »den försvinner inte hos honom. Den är ett arv, alla i hans släkt är på det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig gång på gång att lägga bort den? Men vad har det hjälpt? Vi flyttade hit opp i ödemarken, för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit på den saken.