»Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bättre än jag hur han plågas. Och han går tillbaka, Lotta, han predikar sämre, och han förlorar alla intressen. Det är förfärligt synd om honom.
»Men det är också synd om mig. Jag har blivit förskrämd. Han har nu så många gånger kommit mig att frukta för honom, att allt mitt mod är borta. Du får lägga bojor på mig och släpa mig dit in. Men du förstår inte sådant.»
»Men om du inte kan gå tillbaka,» sade Lotta, »vad ska du då göra?»
Den unga frun reste sig.
»Vi ska gå och lägga oss, Lotta,» sade hon med ett litet bittert skratt. »Klockan går på elva, och du ska opp tidigt i morgon och ge mat till dina djur.»
FLYKTEN.
Nästa dag låg Sigrun till sängs. Hon hade ont i halsen, sade hon. Ingen mer än Lotta fick komma in till henne. Hon bad Lotta förbereda hennes man på att hon skulle komma att ligga länge sjuk.
Hon låg också hela dagen. Först då kvällsvarden var äten och gårdsfolket hade gått till vila, steg hon upp, klädde sig och kom ut till Lotta i brygghuset.
»Känner du dig bättre nu?»