Hon smålog. — »Ja, Lotta, mycket bättre.»
Lotta hade haft en svår dag. Hon hade börjat förstå, att Sigrun tänkte på att lämna hemmet. Och hon undrade hur hon skulle kunna avstyra denna olycka.
»Jag har tänkt på en sak,» sade Lotta, »jag tycker, att du borde fara hem till Stenbroträsk över julen. Det skulle vara bra mycke bättre och mer passande än att stanna här i brygghuset.»
Sigrun syntes inte alldeles ohågad. Hon sade nej först, men då Lotta började tala om den härliga julhelgen i prostgården, föreföll det, som om hon skulle anse förslaget värt att tänka på.
Det blev sent denna kväll också. Sigrun satt tyst och grubblade på något, som hon inte kunde komma på det klara med, och Lotta tordes inte störa henne.
Då klockan var några minuter över elva, rycktes dörren upp, och en människa kom instupande, gick ett par steg och sjönk sedan ner på golvet, låg där på knä, med framräckta händer.
»Finns det människor här, så hjälp mig!» ropade hon, »Jag är så sjuk. Jag är så sjuk. Jag har eld i kroppen.»
Nu var det slut med Sigruns trötthet och kraftlöshet. I nästa ögonblick var hon framme hos kvinnan. Hon lyfte upp henne, så att hon kom upp på sina ben, lade armen om henne och stödde henne.
»Kom med mig!» sade hon med mild röst. »Kom för all del med mig fram till lampan, så att jag får se vad som fattas er!»
Kvinnan stod där huttrande och skakande av feber. Hon kunde inte lyfta fötterna, utan hasade sig framåt. Hon skulle ha fallit gång på gång, om inte Sigrun hade hållit henne uppe.