Då hon hade fått den sjuka fram i lampskenet, såg hon, att hennes ansikte var uppsvällt och vanställt till yttersta grad. Tätt, tätt övertäckt med mörka, bristande varbildningar! Och på samma sätt var det med händerna.
»Lotta!» sade Sigrun med låg, darrande röst. »Vad är detta?»
Men Lotta behövde inte svara. Sigrun förstod lika väl som hon vad det var för en sjukdom.
Hon visste väl också, att det var dödsfara att vidröra den fattiga vandrerskan, men hon började beslutsamt rycka av henne kläderna, och medan Lotta Hedman gjorde i ordning sängen och bredde ut rena lakan, svala och släta för den heta, ömmande kroppen, satte Sigrun på henne rent linne, och snart hade de den kvidande och huttrande utsträckt på bädden.
Sedan sutto de där och ömkade henne, medan hon vred sig och våndades. Sigrun försökte bjuda henne vatten, men hon tycktes inte kunna svälja. Prästfrun vände då tillbaka till Lotta, och de sutto hand i hand, förskrämda och tysta inför makten hos den förfärliga sjukdomen.
Om en stund drogo de andan lättare. De tyckte sig märka, att den sjuka blev mer stilla, att hon led mindre.
Och om än en stund, en knapp timme sedan hon var inkommen till dem, blev hon alldeles lugn och orörlig. De flämtande andedragen avstannade.
De två vännerna reste sig upp, lade den döda till rätta i sängen och kröpo sedan ihop som förut, tätt intill varandra, liksom förstenade inför det döda, förfärliga ansiktet.
»Om några dar ska jag se ut på samma sätt,» tänkte både Sigrun och Lotta. »Jag ska se ut som den där. Ingen ska känna igen mig. Ingen ska veta, att detta är jag.»
»Vem kan hon vara?» sade Lotta viskande, och Sigrun svarade på samma sätt, att hon måste vara någon fattig vandrerska utan hem.