»Hennes kläder var inte precis dåliga,» sade hon, »men mycket slitna. Kängorna är våta och utgångna. Hon har vandrat långa vägar i snön. Sjukdomen har kommit över henne på landsvägen. Hon har irrat omkring i feberyrsel borta på de öde vidderna. Det var väl ljusskenet från vår lampa, som ledde hit henne.»
Återigen sutto de tysta och stirrade på den döda. Och nu var det, som den förskräckliga tanken vaknade hos Sigrun.
»Om det vore jag, som låg där!» tänkte hon först. »Varför skulle jag inte kunna ställa så, att det blir jag, som ligger där?» fortsatte hon att tänka.
Det var, som om Lotta Hedman skulle ha hört hennes tankar. Hon vände sig mot Sigrun och stirrade förskräckt och andlöst på henne.
»Det är ingen, som vet vem hon är,» sade Sigrun med en röst, som inte längre var låg och viskande, utan fast och bestämd. Ingen vet var hon är kommen ifrån. Ingen kan ha sett henne komma in till oss. Hon är en fattig vandrerska utan hus och hem.»
Lotta satt tyst. Hon ville inte förråda vad hon misstänkte. Om Sigrun inte hade sina tankar åt det hållet, var det bäst att tiga. Sigrun fortsatte på samma sätt.
»Du förstår väl, Lotta, att detta är smittkoppor. Nu ligger den döda i min säng, den och hela huset måste rökas, och vi får inte bo kvar här. Vi måste flytta in i prästgården. Och det kan ju hända, att jag är smittad och dör av sjukdomen, och då vore ju allt gott, men det kan också hända, att jag får leva, och då är jag inne i mitt gamla elände.»
»Men det blir bättre nu efter det svåra, som ni har fått gå igenom,» sade Lotta ivrigt. »Din man förstår, att han har gjort dig orätt. Han kommer att ta sig bättre till vara.»
Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut den i brygghuset.
»Vi ska inte störa henne där inne,» sade hon.